Recensioner

FILM Konceptet är enkelt. Låt inbjudna regissörer och skådespelare skildra kärlek i storstäder. Nu har turen kommit till New York. En av världens mest spännande metropoler. Så hur kunde filmen bli så tråkig?

För fyra år sedan kom Paris, je t’aime, till vilken Emmanuel Benbihy samlat ihop regissörer som Olivier Assayas och Gus Van Sant, samt ett pärlband av skådespelare. En film bestående av flera olika bidrag, som tillsammans skulle bilda en mosaik över den franska huvudstaden och reflektera kring kärlek.

Nu är producenten Benbihy tillbaka. Han har flyttat projektet över Atlanten, det kommer tydligen att bli en hel serie, Shanghai och Rio är snart klara, därefter väntar Jerusalem och Mumbai. Men dessförinnan alltså New York, enligt Benbihy en stad som ”har kraften att få vem som helst att börja drömma”.

Elva olika regissörer bidrar: Jian Wen, Mira Nair, Shunji Iwai, Yvan Attal, Brett Ratner, Allen Hughes, Shekhar Khapur, Natalie Portman, Fatih Akin, Joshua Marston och Randy Balsmeyer. Alla fick samma förutsättningar, till exempel att visuellt utgå från ett av New Yorks områden och skildra ett slags kärleksmöte, fritt tolkat, även om de flesta ändå sedan har graviterat mot det mellan man och kvinna.

Benbihy vill absolut inte kalla slutresultatet för antologi. Han lägger hellre ut texten om ”kollektivt filmskapande”, om att varje del skapar en helhet, att varje scen ingår i ett intrikat pussel liknande Short Cuts eller Magnolia. Men visst är det en episodfilm, även om man har försökt lappa ihop de olika segmenten genom upprepade karaktärer och genom ett interludium, där en ung kvinna rör sig längs gatorna för att filma vykortsgulliga motiv.

Problemet med New York, I love you är inte att en långfilm känns som elva separata, utan att för många av dessa elva är meningslösa, amatöristiska, osannolikt illa skrivna, fantasilösa eller helt sonika störtlöjliga. Här finns scener som tvingar även den mest hårdhudade att gömma sig bakom skämskudden. Shia LaBeouf som gravt funktionshindrad, rysk hotellpojke levererar en av dem. Orlando Bloom som plågad konstnär – det vill säga: han bär smutsig parka, kedjeröker och sover på golvet – står också för ett nästan imponerande pekoral. Det finns fler exempel. För många, som sagt.

Det blir – trots småsur eftersmak – godkänt betyg, eftersom att åtminstone en handfull av episoderna kompenserar för de andras brister. Attals del, där Robin Wright Penn och Chris Cooper möts utanför en restaurang, är just en sådan. Det blir angeläget, det är smart.

Benbihy talar euforiskt om sin kollektiva process, hur unik och nyskapande den är. Men när en så stor del av helheten verkar vara återvunnen ur papperskorg på valfri filmskola… Någon borde vänligt men bestämt ha sagt nej, det här duger inte, skriv om för att överhuvudtaget få vara med. Benbihy själv, kanske?

Andreas Gustavsson

New York-filmer värda att se

Midnight cowboy (1969)
Det finns en nostalgiådra hos vissa New York-turister. Den är inte helt klädsam. Allt var bättre förr, mer äkta och härligt rått, säger utomsocknes som tar sig friheten att romantisera över… ja, vadå? Jag ordinerar en sittning med Jon Voight och Dustin Hoffman, som tvingas sälja sig och bedra för att ens få snudda vid kulturnoblessen.

Taxi driver (1976)
”Someday a real rain will come and wash all the scum off the streets.” Travis Bickle (Robert DeNiro) kör taxi genom en stad som nattetid förvandlas till både Sodom och Gomorra, upphöjd i neonsjaskig kubik. Han är inte riktigt frisk. Och efter att ha misslyckats med att rädda Iris (Jodie Foster), en tolvårig prostituerad, går botten ur.

Annie Hall (1977)
Pratigt och puttrigt när neurotisk manstyp (Woody Allen) ska komma underfund med varför en kärleksrelation (Diane Keaton) gått i kras. Minnesvärt citat: ”Don’t you see? The rest of the country looks upon New York like we’re left-wing, communist, Jewish, homosexual pornographers. I think of us that way sometimes, and I live here.”

You’ve got mail (1998)
Fullständigt magnifik Nora Ephron-romkom där det slår medelålders gnistor mellan Tom Hanks och Meg Ryan. Har allt. Förvecklingar, som att hans anonyma kedja konkurrerar ut hennes besjälade lilla bokaffär. West Village har aldrig varit mer pittoreskt. En golden retriever (slutscenen!) har aldrig haft fluffigare päls.

Get rich or die tryin’ (2005)
Lätt förvånande att Jim Sheridan (Min vänstra fot, I faderns namn) tog sig an att fiktionalisera rapparen 50 cents uppgång och fall, och uppgång igen. Queens är asfalt och frestelser om snabba dollar. 50 cent – här omdöpt till Marcus – hustlar, gör karriär inom droghandel, blir skjuten sönder och samman, för att sedan välja musiken.

Cloverfield (2008)
Har någon stad demolerats lika många gånger? New York är katastroffilmernas hårkors. Det fattade redan King Kong. Men frågan är om någon varelse/farsot/naturens nyck gjort ett lika fruktansvärt jobb som Matt Reeves muterade ödla. Den halshugger Frihetsgudinnan och jagar – av åtta miljoner människor – en bunt förvuxna tonåringar.

Kommentera!

| | | | |

Bok av Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag



Anni och Sami är syskon. Släktens historia är dränkt i alkoholmissbruk. Sami följer i samma spår, han faller ner i ett djupt drogberoende medan Anni tar sig vidare. Hon utbildar sig till social­arbetare.

Alakoski har skrivit en förkrossande bra bok om så mycket mer än missbruk. Håpas du trifs bra i fengelset handlar om missaktning, missförhållanden, misskötsel, missämja och misstro. Sami åker in och ut på anstalter, avvänjningskliniker och beroendehem. Anni som parallellt arbetar inom liknande verksamheter blir allt mer frustrerad och förbannad över kriminalvårdens stagnerade projekt, ingenting har förändrats sedan deras pappa befann sig på samma platser, situationen har snarare förvärrats.

Anni bär hela tiden Sami med sig. De ses inte så ofta och när de väl gör det tänder han av eller på. Det här är en berättelse om att vara anhörig. Skuldkänslan över att vara den som tog sig ut är hela tiden överhängande. När Sami firar jul på härbärget för att Anni helt enkelt inte orkar se honom knarka mer börjar hon må så fysiskt dåligt att hon hamnar på sjukhus. Det gör henne lugn, kanske mår hon sämre än honom, kanske har hon det för en gångs skull värst.

Framför allt är det här en bok om kärlek. En kärlek så stark att den kan verka förintande medan den egentligen visar på kraften i viljan till något annat, något bättre, något värdigare. För även om 90 procent av texten består av frustration över samhällets misslyckande, det sociala arvet och en orimlig fördelningspolitik är skildringen som allra starkast när kärleken mellan Anni och Sami ändå lyckas skära som ett snitt tvärs igenom detta misslyckande. Kärleken är inte något mjukt och ömtåligt, den är hård som sten, den är okrossbart stål.

Maria Mårsell

Kommentera!

| | | | |

Fotobok av Hannah Modigh
Journal



Det finns en sorts fotografer som porträtterar marginaliserade som vore det en cirkusattraktion som snurrade framför deras kameror, främmande och spektakulär. Bilder kittlar en publik. Bilder leker med exotism, med snarare än mot fördomar och majoritetens förväntningar. Det är i allt väsentligt ett övergrepp, mer eller mindre maskerat till dokument och verklighetsberättelse.

Så finns det en helt annan sorts fotografer, de som dras till ytterligheterna utan att sedan montera dem i säljbara pariserhjul av fattigdom, eller vad det nu handlar om. Bilder kittlar, men genom hudlagren, de sticker ända in i köttet. Bilder utmanar aktivt betraktaren.

Hannah Modigh tillhör denna kategori. Jag intervjuade henne nyligen om projektet Hillbilly heroin, honey – som nu blivit bok – och frågade då om risken för utnyttjande när en fotograf väljer att skildra socialt utsatta grupper. Det beror både på metoden och resultatet, sa Modigh.

– Jag har respekt för dem jag fotograferar. Och vad är alternativet? Att inte visa deras liv? Jag tillhör dem som anser att det är bättre att försöka än att inte göra något alls.

Modigh reste till amerikanska delstaten Virginia, till S:t Charles, en liten gruvstad som äts upp inifrån av missbruk och ekonomisk kollaps. Där fotograferade hon under två månader, speciellt de unga, när de jagar eller festar eller gör just ingenting. En kvalmigt stilla­stående hopplöshet. Små parenteser av kärlek och vänskap. Men annars – en framtid som redan har uteblivit.
Bilder av undergång. Samtidigt ofta sanslöst vackra. Naturen runt all denna misär, ljus som strilar ur lövverk En besvärlig kontrast att ta in, men som fotobok blir Hillbilly heroin, honey ärligare än det mesta, definitivt i jämförelse med gamfotograferna och deras fetisch för allt som är riktigt, riktigt djävligt.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Skiva av The National
4AD/Playground



Det sirlar in ett gult och häpnadsväckande varmt ljus genom fönstren som borde putsas, en given uppmaning till att gå ut, slicka på årets första glass och kanske få fräknar. Men det lockar inte alls. För det är rent omöjligt att slita sig ur det svartklädda begravningsfölje som The National samlar genom sin nya skiva, bandets femte – och tveklöst bästa.

Den är inte nedstämd, den är… Om vi säger: Skulle någon visa bristande omdöme och trycka play i samma rum som Mia Törnblom (eller valfri överoptimist) befinner sig, skulle effekten garanterat bli astronomisk, den sortens mörk materia som The National sprider är faktiskt exakt så volatil och skört hopsatt.

Efter en halv minut har Matt Berninger hunnit mässa om fruktansvärd kärlek som tillfogar den drabbade skador av det slag som varken oceaner eller medikamenter kan hela, och skivans andra spår heter symptomatiskt rätt och slätt Sorrow: ”Sorrow found me when I was young, Sorrow waited, sorrow won.”

Ni förstår. Det här är inte en skiva som kommer att spelas på närmaste spinningpass. Svart blir svartare, en underjordisk predikan från New York, men med fjärrsyn mot de brittiska öarna, mot Stuart Staples generiska klagovisor om deprimerande hotellrum, mot Joy Divisions trasigaste stunder.

Andra amerikanska dysterkvistar gör liknande mentala resor, men när ett band som Interpol förvandlas till manierad cirkus i för trång skinnbyxa, har The National komponenter – musiken och texterna – att lyckas vränga existensen, utan att för den skull uppvisa kronisk självömkan, genrens allra tråkigaste biverkning.

Andreas Gustavsson

| | | | |

Bok av Sarah Waters
Översättning: Ylva Mörk
Natur & Kultur



Jag har läst ett par av Sarah Waters böcker, som Kyssa sammet. Det betyder att jag har tilltalats av de viktorianska miljöerna och homoerotiken. Tror jag. Problemet är att jag inte har läst dem. Det är lite svårt att förklara, men en viss kategori författare har alla hantverkets färdigheter som behövs för att fängsla, dock bara under korta stunder, och när sista punkten är tillryggalagd så bleknar berättelsen och karaktärerna, upplevelsen krymper till ett rätt belåtet men samtidigt sorgset: ”Jaha, det var den boken – nästa.”

I sin senaste roman flyttar Waters handlingen till efter Andra världskriget, till ett Storbritannien där aristokratin storögt ser på när Labour vinner val och tjänstefolk plötsligt börjar säga emot. En spännande tid att skildra. Sammanbrottet av ett månghundraårigt paradigm.

En läkare kallas ut till godset Hundreds Hall. Han minns det väl från sin barndom, men det som möter honom är förfall. Murgrönan har tagit över fasaden. Salarna ekar tomma sedan släktens klenoder sålts av. Det enda som är intakt är den självklarhet med vilken ägarna kräver respekt, om inte för människan så för titeln. Läkaren dras till den bedagade familjen. Han besöker dem allt oftare, även när oförklarliga saker börja ske.

Waters behärskar genren – spökhistoria – och spänningen blir vid flera tillfällen av det nagelbitande slaget, utan att hon för den skull behöver krydda sin långsamt kokande gryta med plötsliga skräckeffekter.

Men snälla, 525 sidor… Utan att tillräckligt fördjupa vare sig karaktärer eller klassmotsättning. Jag skulle vilja likna det vid att se ett för långt avsnitt av Morden i Midsomer, eller något annat åt det lantliga och repetitiva hållet.
Inte riktigt ändå. Men nästan är nog graverande.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Bok av John Ajvide Lindqvist
Ordfront



Han säger att han denna gång verkligen försökte skriva enklast möjliga skräck, kanske 200 sidor, inga djupdykningar i det mänskliga psyket, rudimentär personteckning, bara effektivt berättande som ger läsaren frossa och helvetiska maror.

Men, förklarar han, så blev det ändå en komplett roman. Karaktärerna fick liv. De tog över, krävde mer utrymme och förståelse.
Jag vet inte det.

Det kan vara orättvist, men visst känns John Ajvide Lindqvist lite som en varannanförfattare. Debuten var lysande. Hanteringen av odöda – alls inte lika oantastlig. Människohamn, däremot, var både gripande och fruktansvärt ruggig. Skärgården och det glupska havet kommer aldrig att kunna låsas in i ölreklamidyllen igen.

Hans senaste, då?
Ett spädbarn grävs ned i skogen, men upptäcks av schlagerartist på dekis. Han hör hennes första skrik – fullständigt rena toner – och bestämmer sig för att ta med henne hem, till källaren, där hon hålls kvar under förespegling att de vuxna utanför vill äta hennes kött. Med tiden utvecklar flickan ett ohälsosamt intresse för elektriska verktyg. Och utanför hennes Fritzl-rum väntar horder av olyckliga pubertala på en härförare.

Problemet, rent litterärt, är att Ajvide Lindqvist berättar om detta på det sätt som han hade föresatt sig. Lilla stjärna är den enkla romanen, den som bagatelliserar det groteska i form av plötsliga utbrott av våld och perversioner.
B-skräck.
Splatter till toner av Abba.
Motorsågsmassakern (fast med borrmaskin). Kranier penetreras, ögon faller ur.
Det är utomordentligt äckligt. Det är frånstötande. Det är ytterst sällan skrämmande.
Inte heller hjälper det att han dubbelexponerar fiktion och verklighet genom att skriva in Idol-uttagningar, stockholmsk förort och Allsång på Skansen. Tvärtom bidrar sådana inslag till känslan av allmänt effektsökeri.
Men spännande blir det ändå, trots skavankerna, han kan driva en bok framför sig, och ibland är resultatet betydligt större än underhållning.
Ajvide Lindqvist visade redan i Låt den rätte komma in att han är sällsynt receptiv för en ung persons rädsla för och reaktion på utanförskap. Den talangen använder han sig av även nu; högstadiets hierarkier ter sig mer hotfulla än vampyrer, zombier, gengångare och dysfunktionella – minst sagt – hittebarn.
Det räddar romanen.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Bok av Jan Stenmark
Kartago förlag



Jan Stenmark har levt på sina stenmarkare i 20 år. De flesta som har hållit på med någonting så länge brukar tappa gnistan lite. Men inte Stenmark. I sin tolfte bok hamnar vi återigen i det på ytan idylliska folkhemmet med leende hemmafruar, perfekta kök, naturvyer och sexuella anspelningar.

Pennan i näsan ska avnjutas ruta för ruta, 160 sidor på en gång ger en vis övermättnad. Om det inte skulle kännas som en hädelse skulle jag nog klippa sönder boken. Stenmarkpoesi läses helt enkelt bäst en i taget. Varje banalitet förtjänar eftertanke.
Livsåskådande frågor som ”Om man inte får slå den som är svagare än en själv, hur ska man då någonsin kunna vinna?” blandas med ordvitsar om änder, grova insinuationer och rädslan för felplacerade navlar.

Ämnena och sinnesstämningarna är vitt skiftande, från tragiskt till roligt till plumpt.
Glada barn springer i ett grönskande miljonprogramsområde. ”Att vi växte upp i en torftig förort, fick vi gudskelov inte reda på förrän långt senare”. Ibland skrattar jag så att tårar börjar rinna, ibland skrattar jag inte alls, ibland skrattar stenmarkaren åt mig.

Bäst är Stenmark när skrattet fastnar i halsen. Jag gillar även hans bilder med lite grövre streck och bara ett ord. Ensamheten. En ensam man tittar på rockkonsert på tv och sitter med sin tändare tänd.

Jag träffade Jan Stenmark för ett tag sedan och försökte komma underfund med hur han knåpar ihop sin karaktäristiska kollagekonst. Han visste inte riktigt själv. ”Man kan överraska sig själv. Någonting händer när bild och text möts”, sa han. Han sa även att det trots att ”förälskelsefasen” till arbetet gått över finns material till fler böcker i framtiden. Det känns hoppfullt.

Sofia Lundgren

Kommentera!

| | | | |

Bok av Scarlett Thomas
Översättning: Öyvind Vågen Lindqvist



Mitt exemplar av den engelska upplagan luktar fortfarande svagt av solkräm och salt. Jag läste den i somras, i en solstol vid blått hav, oändligt långt ifrån romanens urbrittiskt solkiga och hum­drummiga startpunkt.

Nu kommer den på svenska och heter Slutet på mr Y (mycket snyggt formgiven, med omslagsillustration av ETC-­bekantingen Loka Kanarp). Och jag får fortfarande exakt samma känsla som när jag först gången trillade över William Gibsons visionära texter om hur digitala landskap skulle frigöra människan från det tråkiga fängelset kropp-själ, om hur vi skulle sväva fritt över berg och dalar skapade av kod.

Scarlett Thomas lyckas plantera Derrida, glömda viktorianer och oändligt många andra spränglärda referenser utan att förta det faktum att det här handlar om ett äventyr utöver det vanliga, rent av och bokstavligen sinnesutvidgande.

Det är inte helt lätt att rekapitulera berättelsen, men: En ung doktorand i litteratur hittar, som av en slump, den extremt sällsynta bok hon länge letat efter. Och upptäcker att den innehåller nyckeln till den så kallade troposfären, en öververklig dimension där medvetandet kan vandra fritt mellan individer – av alla arter – och likaså epoker. En möjlighet att finna svaren på… ja, allt. Om det inte vore för vissa komplikationer. Vem har skapat troposfären? Vad händer med kroppen man lämnar kvar?

Det ger bitvis alldeles fenomenal läsning. Stor underhållning. Otyglad fantasi, snygga lån från Doyle och Poe, en het kärlekshistoria, och framför allt originalitet, nej, du har inte läst det förut.
Betyget hade blivit ett snäpp högre, minst, om det inte vore för att den avlutande epilogen skulle kunna placeras över predikstolen i någon frikyrka. Tyvärr. Som att få sur mjölk i kaffet som avslutar en annars nästan perfekt middag.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

FILM Har du en vän, kollega eller varför inte granne som du ofta imponeras av när det gäller kläder och prylar? Kanske är det just det som är meningen...
Familjen Jones tar dold marknadsföring till en ny nivå.

De nya grannarna hinner knappt tömma flyttsläpet förrän Summer Symonds (Glenne Headly) gjort sig redo att gå över med en inflyttningspresent – en korg full med hudvårdsprodukter.
Det är inte bara vänlighet som får henne att snabbt som ögat släpa med maken över till granntomten, Summer jobbar som försäljare av produkterna i korgen och ser ett utmärkt tillfälle att exponera dem och att skapa en kontakt med nya potentiella kunder.
Vad hon inte vet är att det egentligen är Familjen Jones som är de riktiga mästarna på hennes eget spel.

Amerikanska drömmen
Familjen Jones passar fantastiskt bra in i den lyxiga villaförorten där medelinkomsten ligger på över 100 000 dollar per år. Mamma och pappa Kate och Steve (Demi Moore och David Duchovny) är oförskämt vältränade, välklädda och förälskade för sin ålder. Dessutom är de riktigt hyvens personer. Tonårsbarnen Jenn och Mick blir genast poppis i den nya skolan. Familjen Jones skulle kunna sälja den amerikanska drömmen till vem som helst – och det är precis det de gör.
För familjen är egentligen inte alls en familj utan anställda skådespelare i en reklamfilm som utspelar sig i verkligheten. Allt de fyra ”familjemedlemmarna” gör och säger går ut på att sälja de produkter de är omgivna av. Smink, fryst sushi, golfklubbor, joggingoutfits…

Snabbar på ekorrhjulet
Familjen Jones är ett resande teatersällskap i marknadsföring. På första parkett sitter grannarna.
Att familjen heter Jones är ingen slump. Det engelska uttrycket ”keeping up with the Joneses” innebär att vilja hålla jämna steg med grannarna – oavsett om man har råd eller inte. Att ha gatans finaste bil innebär status. Folk går inte på de flottaste middagarna bara för att det är roligt, utan också för att visa att de kan.

Avundsjuk blir Summers make Larry (Gary Cole). Larry gillar familjen Jones men ligger hela tiden steget efter materiellt. Egentligen är han nog ganska nöjd med livet så länge hans fru älskar honom men han kan inte komma ur ekorrhjulet.

Visst, man känner ju till att kändisar blir klädsponsrade, att det produktplaceras i filmer, att skolböcker kan vara producerade av hamburgerrestauranger. Men att min granne skulle leva sitt liv som en ständig reklampelare är en helt ny tanke för mig.
Kanske naivt.

För mig räcker Familjen Jones originalitet långt även om filmen i sig inte bjuder på några direkta överraskningar.
Skådespelarna gör sitt jobb med råge. Moore lyckas bra med att gestalta den på ytan stenhårda Kate, hon låter precis lagom mycket hjärta sippra ut. Gary Cole, som försvann ett tag efter rollen som Jack Killian, the Nighthawk men som på senare tid synts i Entourage och Vita huset, gör nu en återhållet bitter Larry. Headly är fantastisk som Summer som lyssnar till sina inspirationskällor och upprepar fraserna som ett mantra.

Gamla frågor – ny vinkel
I hur hög grad ligger det i människans natur att vilja ha den fetaste tv:n, hur mycket är det andra krafter som styr oss dit? Vinner verkligen den som har mest grejer när den dör? Vems fel är det när konsumtionshetsen går över styr? Gamla frågor, ny utgångspunkt.

Helena Gustavsson

Familjen Jones har svensk premiär fredagen den 14 maj.

Kommentera!

| | | | |

Bok av Zena El Khalil
Översättning: Annika Rith Persson
Ordfront förlag



Beirut, jag älskar dig började som en blogg och det märks. Konstnären Zena El Khalil skrev från sin lägenhet i Beirut mitt under Libanonkriget 2006. Hon blev känd internationellt och det utmynnade i en självbiografisk roman. Den drivna formen som utstrålar ett ”här och nu” är också vad som gör läsningen laddad. Försöket att rama in berättelsen med återblickar från barndomen är mindre lyckat och ger ett ofullständigt intryck. Dialogerna haltar betänkligt. De fungerar endast som budbärare av politiska inlägg och samhällskritik. Rösterna blir platta.

När boken istället är som bäst virvlar Zena fram. Hon inte bara bor och lever i Beirut, hon är Beirut. Staden där allt är tillåtet, fast det mesta är förbjudet. Som vansinnesfärder längs vägarna, att fota för nära Hizbollahs högkvarter, dansa och ta droger hela nätterna, knulla medan bomberna faller, kasta skor på mannen som trummar i gryningen under ramadan, dricka vin på taket i solnedgången, springa gatan fram i moderns brudklänning som blir till stålmannendräkten i vilken man aldrig kan dö.

De är svindlande och fångar hur känslorna dallrar utanpå kroppen. Hur behovet av att glömma är precis lika starkt som det att minnas. Ett rock’n’roll-liv för att fira att decennier av inbördeskrig är slut men också för att förtränga den verklighet som nu står för dörren. Samtidigt som man ändå måste lära sig leva igen. Leva med att kriget bara gör uppehåll, aldrig tar slut. Leva med att miliskrigsherrarna blivit företagsledare och politiker, de palestinska flyktinglägren marginaliseras, många saknar hem, botox kommit för att stanna liksom prostituerade immigranter. Att Beirut är mellanösterns Paris och det gäller att bygga upp och gå vidare. Bygga upp och rasera. Rasera för att bygga upp något annat.

Maria Mårsell

Kommentera!

| | | | |