Recensioner

Reportage av Michael Kerr (Pocky)
Översättning: Roland Adlerberth



”Den bästa bok jag läst om män och krig i vår tid”, tyckte John le Carré efter att ha sträckläst Dispatches, Michael Herrs numera kanoniserade och stilbildande reportage om sina erfarenheter som korrespondent under Vietnamkriget. Han skrev för bland andra Rolling Stone, men det var efter att USA kallat hem soldaterna – de som fortfarande levde – som han kunde sammanfatta sina intryck; boken kom 1977. Sedan arbetade Herr med Francis Ford Coppola på Apocalypse Now och skrev manus – med Stanley Kubrick – till Full Metal Jacket.

Dispatches ges nu ut av Pocky, under titeln Rapporter, och är från första till sista sida direkt nödvändig läsning om kriget som jag inbillar mig att kriget ser ut, på riktigt.

Kriget som inte är epåletter och linjaldragna framryckningslinjer, kriget som har ingenting att göra med Pentagons teorier om den röda dominoeffekten, men allt att göra med den meniges vidriga skräck för att lemlästas eller dödas, med en tillvaro som börjar och tar slut i vänstra bröstfickans kemiska downers och den högras uppers.

Om något skriver Herr en nekrolog över en generation unga amerikaner som aldrig kom hem, på så sätt att kriget tog deras framtid, förvandlade dem till psykotiska, narkotikaskadade vrak som sett och gjort sådant som ingen människa förmår bearbeta.

”Han hade just det där ansiktet som jag såg minst tusen gånger i hundratals baser och läger, med all ungdom utsugen ur ögonen, all färg borta från huden, kalla vita läppar, och man visste att han aldrig räknade med att bli normal igen.”

Det är i ljuset av den här typen av journalistik man ska se den amerikanska militärledningens beslut att endast godkänna inbäddad rapportering. Likaså är det i ljuset av Herr, och andra som gjort liknande avtryck, man ska se svenska mediers allt mer patriotiska, gentemot makten obrottsligt lojala Victoria-fick-pröva-stridsdräkt-bulletiner från Afghanistan.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Skiva av The Knife med Mt. Sims och Planningtorock (Rabid/Border)



Jag var en av dem som satt på ett fullsatt Dansens hus i slutet av januari och upplevde The Knifes opera Tomorrow in a year om Charles Darwins evolutionsteorier. Snyggt laserljus blandades med tråkig scenografi, skräpig koreografi, oljud och finljud. Efteråt var jag utmattad, förvirrad och lite arg. Bland mina medföljare hade en somnat, en hade fått migrän och en tredje myntade uttrycket ”pest eller knivopera”. Förväntningarna på att en föreställning som The Knife var inblandad i skulle vara fantastisk var stora – och föll därmed hårt.

Nu när jag lyssnar på skivan, inser jag att musiken var operans minsta problem. Det var främst känslan av att inte förstå någonting samtidigt som konstiga figurer rörde sig spattigt på en scen som förstörde upplevelsen och levererade huvuvdvärken. När det visuella skalas bort och man kan ägna sig helt åt musiken så växer den.

Lekfull opera och modern elektronisk musik flyter meditativt samman. Sömnen är närmare än migränen. Skivan fungerar i väntan på nästa The Knife, men man funderar ju ändå över hur mycket bättre det skulle låta om det var Karin Dreijer som sjöng…

Sofia Lundgren

Kommentera! [1]

| | | | |

Bok av Virginia Woolf
Albert Bonniers Förlag
(The Voyage Out, 1915)
Översättning: Maria Ekman

Resan ut är Virginia Woolf innan hon blev Virginia Woolf; som i en av de allra främsta modernisterna. Debuten innehåller alla hennes stora teman: kvinnans frigörelse, den borttynande aristokratin, förgänglighet, den tekniska utvecklingen, imperiet, föreställningar och fantasier om kolonierna.

Romanen skildrar hur en lite grupp människor går ombord på fartyget Euphrosyne (glädjens gudinna). De styr bort från ett smutsigt och regnigt London mot Santa Marina, en fiktiv stad i Brasilien vid Amazonflodens mynning. Fartyget blir den ö som ersätter Storbritannien och får allt annat att krympa, koncentreras till deras egna inre universum. Landstigningen vid Santa Marina återupprättar till viss del gamla vanor men avståndet till ”verkligheten” ger en signal om att precis som det går att falla in i dessa är det också möjligt att försöka trassla sig ut.

Persongalleriet är som alltid hos Woolf anmärkningsvärt rikt och flödande. Medryckande om att bli medveten om sig själv och vemodigt när det kommer till vad vi minns, glömmer och vilka vi lämnar. Berättelsen böljar från den ena karaktären till den andra, kretsar kring hur det är att födas till en viss person, i en viss tid, på en viss plats och flyter samman i tankar om varandra, sig själv och det som kanske ska ske.

Det självklara tilltalet, som Woolf utvecklade till perfektion i sina senare verk, saknas visserligen ännu. Det finns tekniska brister och tillfällen där gestaltningen tappar i närvaro. Samtidigt ligger hela ekosystemet här, det har bara inte hunnit börja leva som en enda organism och just detta gör romanen så fascinerande. För trots stilistiska skavanker är det en ren glädje att i Resan ut få följa alla de strömmar som, så småningom, skulle komma att rinna samman i Woolfs litterära ocean.

Maria Mårsell

Kommentera!

| | | | |

Bok av Anne Swärd

När det kommer till kärlekshistorier föredrar jag de lite udda, de som trotsar klassiska mönster – som växer fram där näktergalen inte sjunger. Som Anne Svärds Till sista andetaget, om mötet mellan två barn så olika att deras skilda bakgrunder och erfarenheter förblir ett oupplösligt klister mellan dem. Det är 70-tal. Huvudpersoner är Lo och Lukas, sju respektive 13 år, grannbarn i en skånsk bruksby. Den yngre har vuxit upp i ett stort familjekollektiv, ständigt omgärdad av de vuxnas skyddande blickar. Lukas bor i huset som ligger dolt vid sjökanten, ensam med sin far som bara talar ungerska, ett språk Lukas själv inte behärskar. Den kapitulerade kommunikationen syns i skogens svedda mark och blåmärken som följer honom genom tonåren.

Berättarjaget Lo finns alltid där som en tröstande fjäril, trots de vuxnas försök att bura in och skydda henne från den äldre och nyckfulle grannpojken. Bandet mellan dem har vuxit sig starkt, de trotsar de vuxnas förmenande ord, planerar olovliga möten i Pärlfiskarens – hemligheternas – hus och utforskar livet på sitt eget vis.

Tomheten efter en bortgång, självdestruktivitet, svek och en längtan efter någonting enkelt utgör i romanen en vändning som skildras i en parallell berättelse om Lo som vuxen. Hon reser till världens alla städer, träffar vitt skilda män, lever bohemlivet som lockar bort henne från allvar, djupare känslor och förpliktelser.

Till sista andetaget är en mäktig roman. Författaren lyckas på ett skickligt sätt skildra likheter i motpolerna vi så gärna bygger vår världsbild kring. Även språkbruket är en njutning, perfekt avvägt mellan utelämnade detaljer och bildframkallande metaforer. Det blir starkt, men aldrig för mycket – bara genuint och vackert.

Maria Holm

Läs intervju med författaren Anne Swärd

Kommentera!

| | | | |

Film av Tom Ford
Med bland andra Colin Firth, ­Julianne Moore, Nicholas Hoult och Matthew Goode

På förhand blev den här filmen uppskriven i och med att det är modeskaparen Tom Ford som begår regidebut (han står även för manus och har fungerat som producent). Och visst är var och varannan bildruta ett gottande i egyptisk bomull, Windsorknutar och högblanka cap toes. Men det handlar aldrig om ett fetischistiskt bildflöde, utan om subtila markörer som gemensamt bidrar till att bygga tidsepokens – Los Angeles, 1962 – trovärdighet.

En medelålders professor har förlorat sin livskamrat, arkitekten Jim (Matthew Goode), och sörjer nu i tysthet den kärlek som inte kunde erkännas utåt. Samtidigt pågår det amerikanska förortslivet utanför, med sedan länge bottenfrusna äktenskap och inskränkthet gentemot allting som divergerar från genomsnittet. Att vara homosexuell? Inte okej. Så professor George Falconer med det brustna, sjuka hjärtat rör sig som en osynlig, under strikt självkontroll, i den bur som han tidigare i alla fall hade förmånen att dela. Det förgångna är livet, framtiden erbjuder ingenting.

Colin Firth är nominerad till en Oscar. Han gör en paradroll, utsökt mejslad ur skådespeleriets allra mest finstilta register. En lätt muskelsammandragning under ögat, sättet han hanterar ett fotografi… Det är rasande skickligt.

Det är omöjligt att inte imponeras av att detta är Fords långfilmsdebut. Rent visuellt är filmen effektfull. Speciellt hur paletten blir allt rikare under den dag som passerar, från det monokroma till varmare toner, i form av en solbränd bröstkorg, en cigaretts glöd eller en purpurhimmel.

Ford har uppenbarligt berörts mycket starkt av Christopher Isherwoods bok från 1964 – filmens förlaga – och som han säger i en intervju med Collider: Genomslaget ligger inte i att detta är en gay eller straight berättelse, utan att den i stället förmedlar ett mänskligt perspektiv som bara en känslomässigt kapad skulle kunna avfärda som minoritetsbundet och väsenskilt.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| | | | |

Bok av Jojo Falk
Optimal förlag

Precis som många andra författare beskriver Jojo Falk gärna sitt eget liv. Det finns inga tvivel om att det är verkligheten hennes tredje album skildrar – inklusive kejsarsnitt och bajs-statusuppdateringar på Facebook. Med sin utpräglade stil beskriver hon den dubbla relationen till provstickans plus som innan man vet av det blivit till en liten skrikande unge. En varelse som tar all den tid man tidigare haft för sig själv, samma ”mig” som så hängivet tillbetts under de senaste decennierna – en period har sammanfallit med 70-talisternas vuxna liv. Något som syns tydligt nu när samma generations opinionsbildare bestämt sig för att det är dags att skaffa barn. Avlingsprocessen kan väl knappast ha undgått någon som krockat med en HÄR ÄR JAG OCH JAG ÄR MINSANN MAMMA NU-barnvagn på trottoaren.

Vad säger då denna fantastiska samhällsanalys om Falks seriebok? Hennes pigga och stundtals riktigt roliga beskrivning av sitt föräldrablivande känns symptomatiskt för sin generation, som vid uppvaknandet om att längden på den biologiska klockans garanti skiljer sig från de plastiga Swatch-ur de växt upp med, låter media översvämmas av ämnet.

Jag tvivlar inte en sekund på att de 30-någonting i storstäder som för närvarande sysslar med hetsimpregnering kan ha mycket glädje av den här vältecknade och stilrena boken. Och det vore orättvist att inte erkänna att många andra nog också kan tycka att den är ganska kul att läsa.
Till exempel undertecknad.

Ina Terejova

Kommentera!

| | | | |

Modern Warfare 2
Spel till Xbox 360
Activision

Jag har alltid tyckt att krigsspel slutar vara roliga när de utspelar sig i riktiga konflikter. Många spel utspelar sig under Andra världskriget med nazister som skurkar, tacksamma kollektiva hatobjekt som gör det enkelt att välja ”den goda sidan”. Verkligheten är däremot inte så enkel, vi vet mycket väl att krig inte handlar om objektivt gott mot objektivt ont.

Film, tv och litteratur frossar i krig, medan spelen ofta fördöms för sina våldsskildringar. Spelen tvingar en att ta aktiv del i kriget, istället för att vara en passiv åskådare. Men kanske ska man inte se krigsspel som renodlad underhållning, utan också som ett sätt att bearbeta en komplicerad värld.

Modern Warfare 2 tar ett ganska modigt kliv och visar hur komplicerat det kan vara. En spelkaraktär jobbar för CIA och infiltrerar en rysk terroristgrupp. Han tvingas delta i en massaker på en flygplats i Ryssland, och den obehagliga scenen har redan blivit omtalad och kritiserad. Scenen är dock inte med bara för att provocera, utan den har en poäng om krigets och politikens grymhet. Spelet är från 18 år, och jag antar att normala vuxna spelare kan ta till sig detta.

Det verkar finnas ett behov av denna typ av spel. Modern Warfare 2 fortsätter att följa den story som ettan startade, de ryska ultranationalisterna har tagit makten i hemlandet och iscensätter ovanstående massaker för att elda på antiamerikanska stämningar. Den nya antiterroriststyrkan Task Force 141 försöker nysta fram bevis mot terroristerna i olika uppdrag över hela världen, medan Ryssland närmar sig en öppen konflikt med USA. Spelet tar dock inte så tydligt ställning som det kan låta.

Modern Warfare 2 är bländande vackert och har kvar det underbara flytet i kontrollen. Spelet har också det mest beroendeframkallande multiplayerläget på länge. Genom att låsa upp och fördela egenskaper på din soldat samt sätta ihop olika kombinationer av vapentillbehör blir det alltid svårt att lägga ner kontrollen. Jag och mina vänner spelar ihop och har det riktigt roligt. Modern Warfare 2 är väl genomfört, vackert och underhållande.

Men det ställer också en del viktiga frågor som utmanar uppfattningen om spel. Det tackar vi för.

Christofer Martin

Kommentera!

| | | | |

Titel: ”Precious” (baserad på novellen Push av Sapphire)
Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher, Sapphire
Medverkande: Gabourey Sidibe, Paula Patton, Mariah Carey, Lenny Kravitz m.fl
Längd: 1 tim 40 min (från 15 år)

Efter nästan två timmar av misär, incest, misshandel, fattigdom, hopplöshet och avgrund, går jag från biosalongen med ett leende på läpparna.

Precious är 16 år och har trots sin betydande kroppshydda aldrig tagit någon plats i sitt eget liv. Hon säger ingenting, gör ingenting och har suttit sig igenom skolan utan att lära sig läsa och
skriva. När vardagen blir för hemsk drömmer
hon sig bort till en annan värld där hon är filmstjärna, gift med matteläraren eller vit, blond och smal.

Precious bor i Harlem med en mamma som ständigt misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. Ibland kommer hennes pappa förbi. Han föredrar att våldta sin dotter framför att ha sex med hennes mamma. Pappan ser man inte mer av än hans underkropp, men mamman (spelad av Mónique) ser man desto mer av. Aldrig har jag hatat en filmmamma så mycket. Hon är fruktansvärd när hon trycker ned sin dotter och säger att hon inte har någon framtid, när hon tvingar henne att äta fett, när hon anklagar henne, som var tre år gammal första gången hennes far förgrep sig på henne, för att ha tagit hennes man ifrån henne.

När filmen börjar är Precious gravid med sitt andra barn. Hennes första barn – kallad Mongo på grund av sin extra kromosom – bor hos mormodern och kommer bara hem när socialtjänsten sagt att de ska komma förbi på kontroll.

När skolan märker att Precious är gravid igen säger rektorn ifrån. Precious relegeras men hänvisas till  undervisningsprojektet ”Each one teach one” eftersom hon visat en viss fallenhet för matematik. Så klart är undervisningsprojektet det bästa som kunnat hända Precious. Här träffar hon den intensiva läraren Blu Rain (Paula Patton) som lägger ner sin själ i sitt arbete och lyssnar på dem som tidigare aldrig haft en röst. När Precious, antagligen för första gången någonsin, talar i klassrummet börjar jag gråta. Jag förstår att det är meningen, det hör man på stråkarna, men jag kan inte låta bli.

Efteråt tycker jag att det är konstigt att jag i salongen inte märkte att filmen var amerikanskt smörig, men i biomörktet finns inga sådana tankar. Där gör det inget att Mariah Carey, dock sminkad till oigenkännlighet, dyker upp som socialarbetare eller att Lenny Kravitz spelar den manliga sjuksköterskan. Det gör inget att storyn är sjukt förutsägbar och att den fantastiska läraren Rain så klart är snygg, lycklig och homosexuell.

Precious är en film som alla blivande lärare borde se, eller kanske ännu hellre alla gamla, trötta.

Sofia Lundgren

Kommentera!

| | | | |

Spel till Xbox 360
Microsoft



Microsoft och utvecklingsstudion Turn 10 återvänder på kaxigt manér med sin grymmaste simulatorserie. Också enligt dem själva, denna generations ultimata racingspel och slutgiltiga Gran Turismo-dödaren. Uppbyggnaden är relativt oförändrad och allt följer mallen som just värsta konkurrenten Gran Turismo lade grunden till 1998. Börja med en äggformad pluttbil, jobba dig upp, kör en massa race och fyll garaget med ett enormt utbud av bilar. Forza-serien har dock alltid gjort tillräckligt för att utveckla genren. Linjen som visar inbromsning och bästa läge i banan har andra racingspel tagit efter. Sedan har Forza haft bästa bilfysiken, tyngsta motorljuden och den roliga möjligheten att utsmycka sin bil, vilket de ihärdigaste utövarna gör riktiga mästerverk av.

Forza 3 är trots förväntningarna inte snyggast, trots att bilduppdatering och grafik är avsevärt bättre än föregångaren. Är man petig så är en del kantutjämning pixlig på bilarnas grafik och skiftande vädereffekter har man hoppat över för att lämna minne till de förvisso extremt läckra reflektionerna i lacken. Inte mycket har ändrats i uppbyggnaden av sportsligt avancemang och de monotona loppen avlöser varandra precis som för elva år sedan. Ibland blir det faktiskt tråkigt.

Men Forza 3 är ändå fantastiskt. Grafiken är trots allt väldigt läcker och framför allt när bilarna susar fram i de vackra landskapen där banorna kantas av påhejande människor. Bilporren får mig att skämmas av välbehag och mina åk som presenteras i solskenet är underbara. Monotonin bryts av alla de modeller som man får köra och det finns över 400 fotorealistiska fordon från 50 tillverkare, där även Volvo, Saab och Koenigsegg ingår. Att köra bilarna är en fröjd av artificiella fysiklagar.

Forza 3 vinner stort på att erbjuda en skräddarsydd upplevelse. Inställningarna anpassas lätt från arkadracer till brutalsimulator. Turn 10:-s löfte om att alla kan köra oavsett nivå infrias faktiskt och att måla bilar är fortfarande jättekul. Med en oslagbar onlinecommunity där bilar kan trimmas, filmas, fotograferas, målas och säljas står Forza i en klass för sig. Lägg till extremt snygg grafik, fantastisk bilfysik och ett enormt utbud av bilar så har kanske Forza 3 tagit denna generations racingkrona, trots det lite åldrande upplägget. Historien samt evighetsprojektet Gran Turismo 5 till PS3 som kommer i vår får avgöra om det stämmer. Men det kan mycket väl bli så.

Christofer Martin

Kommentera!

| | | | |

Böcker av Anette Skåhlberg & Katarina Dahlquist
Sagolikt Bokförlag



Först blir jag så glad. En fylligt illustrerad och spännande saga i klassisk form som utmanar stelnade klichéer och låter prinsessan göra uppror mot traditionen genom att gifta sig med en flicka av folket. Men tyvärr låter författaren inte detta stå okommenterat, utan flickornas kärlek till varandra följs utav protester, gräl, kris och försoning. Säkert hemskt realistiskt. Men nu är det ju en saga. Och när jag läser den för min dotter vill jag att det helt enkelt ska få vara så: Flickorna blir kära. Punkt.

Min dotter är helt med på flickornas kärlek. Det är när denna ifrågasätts som också hon börjar ifrågasätta. Jag hoppar över de sista sidorna. Jag hoppar över bröllopet också, för där är ingenting förändrat utom könet på den ena parten. Och om man nu vill bryta en ordning, ett stelnat synsätt, varför gör man prinsessorna så klassiskt sköna och ädla?

I den andra boken av samma författare blir huvudpersonen Kalle bra i fotboll först när han sätter på sig en rosa klänning. Snart börjar alla pojkar bära klänning, även pojkarnas pappor blir sugna eftersom klänningarna på magiskt vis uppfyller deras önskningar om att bli bättre på sådant som golf och bilmek. Klänningarna lånas generat ur morsors och systrars garderober – där klänningar hänger i oändliga rader. Åter igen censurerar jag läsningen. Klänningarna är deras egna, låtsas jag. Fast vad är det egentligen för bra med klänningar? Min dotter är redan klänningsfixerad, inte har hon heller något problem med att pojkar använder detta fantastiska plagg. Som man inte kan man klättra i träd med. Som man inte egentligen kan spela fotboll i. Det blir alldeles för enkelspårigt, även om uppsåtet är gott. Barn har inga problem att tänka gränslöst. Det är vi vuxna som vilseleder istället för att uppmuntra.

Anna Jörgensdotter

Kommentera!

| | | | |