Karens eller fallskärm?
2010-07-28
Under sin tid som arbetsmarknadsminister har Sven Otto Littorin höjt a-kasseavgiften och skärpt reglerna. Samtidigt begär han nu en fallskärm på 1,3 miljoner trots att han själv valt att sluta. Andra som slutar arbetet på egen begäran får tre månaders karens utan ersättning....
Sofia LundgrenLäs om Littorins fallskärm:
http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/littorin-begar-fallskarm-kan-fa-13-miljoner-kronor_5052271.svd
|
|
|
|
|
Ojämlik morgontidning
2010-07-15
Dagens Nyheter ska ha en eloge för att de i förra veckan släppte en öppenhetsrapport om DN Debatt. Öppenhet är bra och ofta behövs statistik för att få syn på snedfördelningar mellan olika grupper. DN nöjer sig dock tyvärr med att stoltsera över sin öppenhet istället för att ta tidningens uppenbara problem med att ta in debattörer av båda könen på allvar.
I rapporten framgår det att av det gångna årets 984 debattörer på DN Debatt var 664 män och endast 320 kvinnor (det vill säga 69,3 procent män mot 30,7 procent kvinnor).
Detta skulle nog få de flesta att liksom Rättviseförmedlingen gå ut och leta kvinnliga debattörer, men det är uppenbarligen inte morgontidningens och redaktör Bo G Anderssons melodi. Han försvarar istället de mörka siffrorna genom att påstå att snedfördelningen beror på ”naturliga skäl”.
”Så har det sett ut decennier tillbaka” skriver han i rapporten och förklarar att ”det är naivt att tro att det skulle gå att göra något radikalt åt snedfördelningen”.
Senare poängterar han att DN Debatt inte är ett ”demokratiskt torg där tanken är att alla ska kunna komma till tals”.
Jag tycker att det låter högst onaturligt att som Sveriges mest inflytelserika debattarena fortsätta att som Bo G Andersson uttrycker det ”spegla de könsstrukturer som råder i samhället” istället för att aktivt försöka bryta dem.
Sofia Lundgren
[2]
|
|
|
|
|
McReinfeldt
2010-07-08
I veckan har de politiska partiernas möjligheter och metoder för att marknadsföra sig och sprida sitt budskap diskuterats – efter att Gudrun Schyman, för att uppmärksamma lönediskrimineringen av kvinnor, eldat upp 100 000 kronor under Almedalsveckan. I år är det också premiär för tv-reklam inför riksdagsvalet och på internet har två kampanjer från Centerns ungdomsförbund väckt uppmärksamhet.
Trots att kritik riktats mot alla ovanstående mediestrategier är de flesta överens om att all publicitet i dagsläget är bra publicitet. Det är bättre att bli kritiserad, hånad, sågad, demoniserad, idiotförklarad, utskrattad, än att inte alls tränga igenom bruset. Syns du inte så finns du inte.
En som nu syns på snabbmatsrestauranger över hela landet är Filippa Reinfeldt. Moderaternas sjukvårdslandstingsråd, som också är mamma till allergiska barn, medverkar i en kampanj för Astma- och allergiförbundets certifiering Tryggare mat. Hennes bild är tillsammans med ett personligt brev, där hon presenteras som talesperson för Moderaterna i sjukvårdsfrågor, därför tryckt på brickunderlägg på McDonalds över hela landet.
Hur mycket är det utrymmet värt i kronor och ören för Moderaterna? Och hur mycket är en alliansseger i valet värd för McDonalds?
Helena Gustavsson
[2]
|
|
|
|
|
Hyr en vit man
2010-06-30
Som vi har hoppats! Och nu sker det så äntligen, den gravt diskriminerade gruppen vita män i kostym har fått en reträttpost, som innebär att de kan fortsätta vara… ja, vita män i kostym.
Allt tack vare kinesisk affärskultur, där västerländska företag med tillhörande chefer i vissa fall fungerar som grindöppnare. Lokala myndigheter blir helt enkelt mer till sig när något högteknologiskt bolag från USA eller Europa vill skriva kontrakt, än när ett inhemskt bolag gör propåer.
Mitch Moxley är frilansjournalist baserad i Kina, men har även prövat att ”arbeta” som fuskchef. Han berättar om detta i The Atlantic (jag har lånat hans rubrik). Förutsättningarna var tydliga. Ingen erfarenhet krävdes. Däremot en slick kostym. Samt väldigt vit komplektion. Sedan gick färden till en industristad i provinsen Shandong. Sex västerlänningar hade rekryterats för att spela utsända från ett kaliforniskt IT-företag. 1 000 dollar per vecka plus gratis logi. Uppgifterna, då? Att dagligen åka ut till ett fabriksbygge och utföra ”kvalitetskontroll”. Dessutom skulle en av dem – ”direktören” – hålla ett invigningstal och klippa bandet tillsammans med stadens borgmästare. De valde den äldsta i sällskapet, Ernie, strax över 30, som annars arbetar med film. Men han tog på sig sin kostym (laddad med prydliga visitkort), höll ett engagerande brandtal, varpå det blev applåder, konfetti och fyrverkeri. Job done.
Senare visade det sig att den amerikanska firman inte ens finns, skriver Moxley. Troligen är det ett kinesiskt bolag som strategiskt valt att charma borgmästare och andra med västerländsk front.
Nu har Moxley fått fler erbjudanden. Arbetsbeskrivning:
– Ta med en dator, du kan titta på filmer dagarna i ända.
Lite härligt? Jag kanske skulle köpa en enkel Beijing.
Måste bara köpa representativ kostym först – och, förutseende som jag är, mejla vidare ovanstånde till carl-henric.svanberg@bp.com.
Andreas Gustavsson
|
|
|
|
|
Historiskt snedsteg
2010-06-23
Det är en historisk dag och en historisk chans. Nu bryter vi 30 år av kärnkraftsbråk, istället samlar vi brett stöd kring det viktiga – den förnybara energin, kommenterade miljöminister Andreas Carlgren efter kärnkraftsomröstningen för en vecka sedan.
Det förväntade resultatet – 174 ja till ny kärnkraft mot 172 nej – har gjort atomenergin till en av höstens valfrågor. För dem som inte tror att en utbyggd kärnkraft är lösningen på dagens klimatproblem ställs nu hoppet till en rödgrön regering som har lovat att riva upp det genomröstade beslutet – ett beslut som tagits med hjälp av Centerpartiets förvirrade dubbelmoral och övergivna hjärtefråga.
Om det ska vara möjligt att hålla fast vid argumentet att det ändå kommer att vara för dyrt att bygga nya kärnkraftverk (som bland annat riksdagsmannen Sven Bergström hävdar) måste de ja-tryckande centerpartisterna nu dumförklara stora delar av basindustrin och elbolagen som jublar över det framröstade resultatet.
Att nybyggnationen ska ske utan subventioner och att skadeståndsanspråken på bolagen ökar är knappast något som kommer att sätta käppar i hjulet för resursstarka intressenter.
– Det är givetvis högaktuellt för oss att börja planera för ett eventuellt nybygge, säger Lars Thuring, vd för Oskarshamnsverkets kraftgrupp AB (OKG) till Barometern.
Från vårt grannland på andra sidan sundet hörs mindre berusande tongångar.
– Tio nya atomreaktorer kommer att ge ett överskott av el motsvarande hela Danmarks årsförbrukning. Det kommer att få elpriset att falla – och förstöra ekonomin för alternativ energi, säger Lars Aagaard, chef på branschorganisationen Dansk Energi, till Jyllands-Posten.
Att gå emot folkomröstningen och rösta igenom ett beslut som kraftigt kommer att bromsa utvecklingen av förnybara energikällor är – precis som Carlgren säger – historiskt.
Det är ett ytterligare historiskt kliv mot att omintetgöra Sveriges rykte som föregångsland inom miljöområdet.
Maria Holm
|
|
|
|
|
Bild: Roger Argenius/Försvarets Bildbyrå
Har Försvarsmakten vad som krävs?
2010-06-17
Om två veckor avskaffar Sverige äntligen den allmänna värnplikten. Från och med den 1 juli ska ingen utbildas med plikt om inte Sveriges försvarsberedskap kräver det, enligt ett riksdagsbeslut med knapp majoritet.
Att Sverige fortfarande på 2010-talet har ett diskriminerande system där män anses skyldiga att mönstra är smått bisarrt, även om tvånget luckrats upp betydligt jämfört med när vapenvägrare kastades i fängelse.
Wikipedia beskriver värnplikten på följande sätt: ”Kännetecknande för värnplikt är att soldater rekryteras med hjälp av tvång istället för på frivillig väg och att de får en ersättning som understiger den marknadsmässiga.”
I och med avskaffandet av värnplikten införs istället en frivillig grundläggande soldatutbildning. Bra så, självklart ska de som vill och är lämpliga få ägna sig åt viktiga uppgifter såsom fredbevarande arbete och insatser vid naturkatastrofer. Men i sin iver att rekrytera frivilliga villar Försvarsmakten bort sig. Genom provocerande påståenden som ”Din mamma tycker inte att vår demokrati måste skyddas” och krigsscener à la Die Hard försöker Försvaret locka unga till sig. 25 miljoner lägger myndigheten på affischering, tv-reklam och annonser som ställer frågan: ”Har du det som krävs för att ha en åsikt?”.
Att vara soldat kan vara ett yrke på liv och död. Försvaret försöker få det till något actionfilmshäftigt. Vilka människor är det de vill locka, och vilka försöker de lura? Har myndigheten vad som krävs för att ta hand om de unga människor som söker sig till den?
Sofia Lundgren
[1]
|
|
|
|
|
Nya bilder från Mavi Marvara
2010-06-15
I förra numret av ETC.nu hade Jonas Cullberg en
artikel om hur aningslöst medier spridit de redigerade filmsnuttar som israeliska militären (IDF) började förmedla via sociala medier strax efter att Freedom Flotilla bordats på internationellt vatten. Väldigt avslöjande, inte sant!? Slutsatsen jag drar utifrån den texten, och andra som liknar den, är att redaktioner alldeles för ofta och alldeles för lättvindigt låter sig styras av externa aktörer, även då dessa har uppenbara egenintressen.
Vi kan himla med ögonen åt att amerikansk lokal-tv okommenterat sänder infomercials som filmats, klippts och levererats av diverse bolag. Men att svensk public service bedriver inkvisition av Ship to Gaza-överlevare utifrån israelisk propaganda, utan att ens upplysa om avsändare…
Vi är naiva om vi inbillar oss att medier per automatik ska agera portvakter, som vänligt men bestämt håller köpt eller på annat sätt manipulerad information ute i kylan.
Allt detta kräver mer av oss. Vi måste aktivt söka motbilder.
Ett exempel:
Det har kommit en ny film från Mavi Marmara, där nio personer sköts ihjäl. Den är inspelad av aktivisten Iara Lee, som efter bordningen fick sin utrustning konfiskerad. Hon lyckades ändå smuggla ut ett drygt timslångt råmaterial, som nu kan ses i sin helhet på
www.culturesofresistance.org, och som verkar ge en helt annan version än de israeliska filmerna.
– Soldaterna kom för att döda, säger Lee till
Democracy Now!.
Det är på många sätt en fruktansvärd film, som visar svårt skadade människor, som – tillsammans med Lees vittnesmål – visar att det är troligt att Mavi Marmara blev beskjutet redan före bordningen, att israeliska soldater fick vård av fartygets passagerare, att aktivister förblödde efter att vädjan om medicinsk hjälp ignorerats, att ombordvarande journalister blev angripna.
Se filmen, väg den mot militärens, avgör själv.
Andreas Gustavsson
|
|
|
|
|
SVT lägger inte ut bordellfilm
2010-06-14
Inför förra fotbolls-VM, det som spelades i Tyskland, skickades jag ner till Köln. Där fanns arenan där det svenska landslaget skulle spela. Och där fanns – och finns – kontinentens största bordell, Pascha, ett absurt höghus bland radhuslängor, strax intill en Lidl. Våning efter våning av prostituerade och torskar.
Det besöket skakade mig i grunden.
Att jag sedan anklagades för att vara både moralist (för att jag anser att köpt sex inte är sex utan ett övergrepp) och kvinnohatare (för att jag anser att det inte är frihet att sälja sin kropp) i Debatt, fick mig att önska att någon skulle ta diskussionen vidare.
Sedan kom Svante Tidholms dokumentär från samma bordell,
Like a Pascha, och jag tänkte att nu skulle äntligen fler få se vad jag sett, hur omänskligt det hela är.
I söndags visades filmen på SVT. Missade du den? Ajdå. För på SVT:s sajt möts du av följande:
”På grund av filmens karaktär och innehåll visas dokumentären inte i SVT Play.”
Mette Friberg, programchef på SVT, säger till Rapport att filmen inte läggs upp på nätet eftersom att den innehåller vad hon tycker är pornografi.
– I sitt sammanhang är sekvenserna berättigade men jag vill inte att man ska kunna plocka ut enskilda scener ur filmen.
Jag förstår någonstans hur hon tänker. Men likafullt är det ett anmärkningsvärt, ängsligt beslut. Tidholms film är inte pornografisk, som i lustväckande. Den visar hur lönniga tyskar med billiga ansiktsmasker gangbangar influgna kvinnor. Och skulle nu någon bli tänd av att se detta skådespel – med ett ”Ich spritze” som crescendo – ja, då är det anledning nog att låta filmen provocera fram en nödvändig diskussion bland så många tittare det bara går.
När jag intervjuade Tidholm i samband med att Like a Pascha skulle premiärvisas på Göteborgs filmfestival, förklarade han vill förstå mäns sexualitet.
– Varför är det så viktigt för dem? Vilka motiv har de? Kvinnorna skulle inte prostituera sig om efterfrågan saknades. Jag tror att det handlar om ett manlighetens problem, och det sträcker sig långt utanför bordeller som Pascha. Utanför länder som Tyskland.
Sverige, då?.
– Vår självbild präglas av skenhelighet. Vi vill tro att vi är jämställda. Men då måste vi kunna diskutera varför kvinnor upplever otrygghet tillsammans med män i sin närhet, och hur det kommer sig att vissa män våldtar och köper sex.
Några fler kommer att börja prata om allt detta tack vare visningen i söndags. Bra. Men ännu fler – speciellt unga – hade säkert gjort det om SVT bara vågat istället för att spela porrkortet.
Andreas Gustavsson
|
|
|
|
|
Roligare att mobba än att prata om vädret
2010-06-10
På din arbetsplats har det förstås aldrig förekommit mobbning. Kanske har det funnits folk som tror att de är något, kufar, folk som luktar svett eller gnällkärringar som faktiskt inte gått att samarbeta med. Människor som har sig själva att skylla. En person som ingen gillar måste ju ha gjort något fel. Men mobbning, nej, det förekom kanske på högstadiet och du var förstås inte inblandad då heller. Inte för att du gjorde något för att förhindra det.
Nej, det gjorde inte jag heller. På sin höjd vågade jag prata med personen när ingen annan såg. I dag då? Vad gör jag nu? Vad gör du nu?
DN-journalisten Maciej Zarembas
reportageserie om arbetsplatsmobbning har satt fingret på ett problem som vi i Sverige allt för länge låtsats som att det inte existerar. Förtal, ryktesspridning, tystnad och psykiska övergrepp krossar människor på landets arbetsplatser – offentliga som privata. Zarembas analys är att det finns allt för få skyddsmekanismer och för små möjligheter att utkräva juridiskt ansvar av de skyldiga. Sverige ligger efter många andra länders lagstiftning. ”Det kan bli värst för dig om du anmäler”, har en utsatt fått till svar av Arbetsmiljöverket.
Problemet ligger både på individ- och strukturnivå. En av Zarembas reflektioner som biter sig fast hårdast är att ”… för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund”.
Beteendemönster sprids. Ingen vill bli nästa offer, ingen vill bli smittad. Vi står kvar i högstadiekorridoren med bortvänd blick. Vi är rädda. Men, tror jag, även lata och naiva. Orsaken till att en person hamnar i skottlinjen kan nog vara banalare än rädsla och ondska. Ibland snackar vi skit om människor bara för att ha något att prata om, för att konversera, kallprata. I stället för att prata om vädret.
Helena Gustavsson
|
|
|
|
|
Från ord till handling
2010-06-03
Ship to Gaza är ett solidaritetsprojekt – solidaritet ”inte bara i ord utan i handling”, som Dror Feiler förklarade på väg till båten Sofia för några veckor sedan.
Priset som aktivisterna ombord på Freedom Flotillas båtar fick betala var högt. Och här hemma förfäras vi över hur det kan vara möjligt att en fredlig solidaritetshandling slås ner så brutalt. Därför gick vi ut i tusental och demonstrerade i måndags.
Men det sorgliga är att det först är när vi får reda på hur några av de våra skadas, hotas och dödas som fokus riktas mot situationen för invånarna i Gaza. Det är ingen nyhet att humanitär hjälp hindras från att nå Gaza, att fredsaktivister mördas. Det är ingen nyhet att blockaden av Gaza är olaglig. Det vet både Carl Bildt och alla andra internationella makthavare och media också.
I januari i år presenterade Amnesty International en rapport om följderna av Israels blockad av Gaza som pågått sedan 2007. 1,4 miljoner människor lever instängda med brist på rent vatten, el, mat, mediciner och återuppbyggnadsmaterial till alla de hem och skolor som ligger i spillror efter Israels bombningar av Gaza 2008-2009. Över 20 000 personer som fördrevs från sina hem under operationen lever fortfarande i temporära boenden. Mjöl-kvarnar står fortfarande obrukbara, fiskare hindras från att fiska och 30 procent av Gazas brukbaja jord ockuperas av Israel. Gaza är ett fängelse. FN:s lastbilar med medicinsk utrustning har upprepade gånger stoppats av israelisk militär. Skolmaterial och återuppbyggnadsmaterial hindras från att komma in i Gaza. Sjuka gazabor dör i väntan på tillstånd att lämna Gaza för att få vård på sjukhus i Västbanken.
Aktivisterna från Ship to Gaza såg sitt agerande som ett moraliskt imperativ. Att bli fängslad var en risk man fick ta. Det visade sig att döden var ännu en. Men ”palestinierna är så utsatta i Gaza så det vi upplevde var bara en bråkdels bråkdel” förklarade Mehmet Kaplan tillbaka i Sverige.
Samaa Sarsours far, Amil Sarsour, var en av de svenskar som fängslades i fredsaktionen. Samaas ord till demonstranterna i Stockholm i måndags borde eka i allas våra huvuden:
– Vad ska ni göra efter att ni åkt hem i dag?
Vi kan fortsätta förfäras. Men det räcker inte. Vi måste fortsätta protestera aktivt. Sätta oss in i gazabornas situation, visa vår solidaritet, även vi, i handling och inte bara i ord. För ord har vi redan ett överflöd av; rapporter på rapporter, beklaganden från politiker. Det räcker inte med att konstatera att Israel ännu en gång brutit mot folkrätten. Ship to Gazas aktivister förstod det och det måste vi också.
Florencia Rovira Torres
|
|
|
|
|
| 10 Äldre