Ledarstick

Gudrun Schymans aktion i Almedalen, där hon brände 100 000 kronor på ett torg, har onekligen fyllt en funktion. Den skapar frågor om politikens förhållande till pengar.

Tomas Mazetti, en av dem som donerade de brända pengarna, skriver på SVT Debatt om hur han kritiserats av EU-minister Birgitta Ohlsson för att han inte använde pengarna för att rädda 400 småflickor i ett fattigt land från akut undernäring. Varför, undrar Mazetti, hade ingen undrat samma sak om han lagt pengarna på att renovera sitt badrum?

Motsvarande frågor måste ställas om politiska partiers pengar. Att valkampanjer kräver svindlande belopp är ett demokratiproblem, inte bara för att det försvårar för fattiga partier. Det omöjliggör också att pengarna används för mer meningsfulla ändamål.

Efter Arbetet

| | | | |

Under förra veckan avgick den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin med buller och bång. Vad som först uppmärksammades som ett avhopp på grund av en uppslitande vårdnadstvist, visade sig sedan vara ett avhopp på grund av anklagelser om sexköp. Vilket ledde till att en partiöverskridande kör av sympati ersattes av mediedrev och reserverade kommentarer från både forna regeringskollegor och oppositionsföreträdare, i väntan på uppgifter som kunde bekräfta om anklagelsen var sann eller inte.

Få är de tillfällen när demokratin gynnas av att politikens verkliga konfliktlinjer drunknar i mediernas och de politiska motståndarnas upptagenhet av enskilda makthavares olämpliga handlingar. Medborgarna blir än mer desillusionerade i sin syn på politikerna, som än mer framstår som en samling klåpare som antingen fuskar eller bara ägnar sig åt att angripa sina motståndares privata sidor. Samtidigt skulle ett nedtystande av sådana affärer få det att framstå som att politiska motståndare höll varandra om ryggen. Problemet är de proportioner som sådana drev många gånger får. Och att den politik som verkligen formar våra liv hamnar i skymundan för diskussioner om hur väl olika politiker hanterar en ”kris” med hjälp av olika PR-tekniker.

Det ligger dock något patetiskt i när borgerliga debattörer och politiker nu gnäller på mediedreven. Regeringen Reinfeldts seger 2006 framställs ofta som att det svenska folket sa ifrån, men segern var knapp och det som banade vägen för den var just en rad ”skandaler”. Det handlade om hanteringen av Tsunamin, och Göran Persson utmålades systematiskt som en girigbuk som stod fjärran från sina väljares levnadsförhållanden. I samma anda har borgerliga debattörer så sent som under våren försökt svärta Mona Sahlin med hennes Tobleroneköp för 15 år sedan.

Nu handlar det inte om olämpligt, utan om direkt olagligt agerade. Dessutom anklagelser om sexköp, vilket inte är en obetydlig förseelse. Den borgerliga regeringen har fått det slags mediedrev mot sig som den själv kom till makten genom.

Efter Arbetet

| | | | |

I radions Studio Ett diskuterades i veckan huruvida Folkpartiet har lämnat socialliberalismen bakom sig. Är kanske batong- eller kravliberalism bättre benämningar för det parti som nu profilerar sig med krav på fler poliser, språktest, tidiga skolbetyg och fler kärnreaktorer?

FP:s partisekreterare Erik Ullenhag kontrade i radioprogrammet med att det måste röra sig om ett missförstånd: ”det folk inte vet är att Jan Björklund är socialliberal”, men ”det har inte kommit fram tillräckligt tydligt än”.

Tja, om folkpartisterna hade velat hade man ju kanske kunnat visa det i praktisk politik. Som på Bengt Westerbergs tid, när man ville värna invandrare, handikappade och äldre på långvården. För att inte tala om det tidiga sjuttiotalet, då man utifrån liberala argument förde fram sitt eget löntagarfondsförslag.

Sanningen är nog mindre klädsam. Vill man i dag rösta socialliberalt, är det nog mer följriktigt att rösta rödgrönt. Och det gäller också det parti som bara för tjugo år sedan kallade sig kommunistiskt.

Efter Arbetet

| | | | |

Inte en enda streckgubbe som ritas på förskolan ska bedömas. Det lovade Mona Sahlin när de rödgröna presenterade sin skolpolitiska uppgörelse i tisdags – och vi fick veta att de numera vill ha betyg redan från sjuan.

Utöver det vill de rödgröna även införa skriftliga omdömen från första klass. Men visst tar de strid mot Jan Björklunds repressiva skolpolitik! Inga betyg i förskolan! Vi andas ut.
Sahlins uttalande – och hela presentationen av den rödgröna skoluppgörelsen – framstår som en karikatyr av ett problem som länge har följt åtminstone Socialdemokraterna. Och som nu tycks gälla hela det rödgröna samarbetet. Nämligen att man försöker vinna över högeralliansen genom att slå dem i deras egna grenar.

Lars Ohly hänvisade till ”opinionen” när han försvarade att Vänsterpartiet, som egentligen är helt emot betyg i grundskolan, ställer sig bakom skoluppgörelsen. Det är fel tänkt. Jan Björklunds orättvisa och konservativa utbildningspolitik har varit möjlig för att vänstern har varit för tyst och passiv i skolfrågor. Inte för att en sådan politik är vad folk hela tiden har gått runt och längtat efter.

Rödgrön politik måste erbjuda alternativ till Björklunds unkna ”ordning-och-reda-politik”. Man måste prata om vad en plats som skolan faktiskt skulle kunna innebära för eleverna. Utbildning och lärande, självklart, men också möten, reflektion, kreativitet, solidaritet och ökad jämlikhet.

Då borde det inte vara så svårt att få opinionen på sin sida. Konkreta förslag är kanske svårare att formulera, men inte heller där verkar motståndaren särskilt svårbesegrad. Ingen kan väl på allvar tro att betyg – som alliansen försöker hävda – skulle vara ett bra sätt för elever och deras föräldrar att få inflytande och insyn i skolan.

Hanna Pettersson

| | | | |

Först skulle Socialdemokraterna inte använda begreppet ”utanförskap”. Det var både felräknat och förrädiskt, precis som Efter Arbetet skriver om på nyhetsplats i detta nummer. Vaddå utanför? sa Göran Persson. Det finns inget utanför samhället.
Men sen lyckades regeringen med konststycket att faktiskt öka precis det ”utanförskap” man lovat att minska. Ja, vi har själva bidragit till det. Varje gång vi fått en förkylning, har vi dragit upp siffrorna. Sen har vi efter ett par dar hamnat utanför utanförskapet igen.
Reinfeldts vapen kunde nu vändas mot honom själv. Då, om inte förr, blev frestelsen för stor. Och det magiska ordet är nu även på Östros läppar.
Dock: om det var felräknat och förrädiskt då, så är det felkräknat och förrädiskt nu. Oavsett vems felet är.
Men som verksamma inom den politiska propagandapparaten har vi förstås lärt oss att aldrig säga aldrig. Man vill ju inte känna sig utanför.

Efter Arbetet

Kommentera!

| | | | |

Danska soldater är i Afghanistan för att döda talibaner. Och det är precis vad de gör.
För den som tror att ”insatsen” handlar om att bygga skolor är Janus Metz dokumentärfilm Armadillo, där ha följer en grupp danska soldater i sex månader, en kalldusch.
Den som hänger med i danskan kan ta en tur till Köpnhamn och se den. I Sveriga får vi vänta till Båstad filmfestival i augusti.
Metz öppnar med helikoptrar mot en vacker himmel. Det är Danmarks Apocalypse Now. Fast på riktigt.

De käcka gossarna långleds i vakttornen. Då och då går de patrull. Och hoppsan, nu dog visst en flicka i en felriktad granat, och nu dök det upp en man som fått sin dotter och mor dödad av dansk eld. De ber om ursäkt och sticker åt honom en sedelbunt.
Mellan varven spelar de dataspel, kollar på porrfilm, skojkör motorcykel och beter sig allmänt pubertalt.

Det är den extrema närheten som gör filmen. Filmteamet gör det journalisterna inte kunnat eller vågat: de går rakt ut i kulregnet.
I den mest omdebatterade sekvensen har danskarna ihjäl fem talibaner. Glädjen när de är tillbaka på basen är kanske naturlig, men också skrämmande; snarare stridsrus, än professionell kyla.
Armadillo har utlöst en enorm debatt i Danmark och gått rakt upp på biotoppen. Oskulden är förlorad, menar många. Att våra hyggliga danska drenger…
Men vad trodde ni? Att danskar – eller svenskar – är bättre människor än amerikanerna i Irak, än britterna i Derry, än israelerna på Västbanken? Det är så ju här det går till. Krig brutaliserar inte bara fienden.
Att okunniga ungdomar kan låta sig lockas av arméns kamratliv och kanonernas sång en gång, må kanske vara hänt. Men i slutet får vi veta att flera av dem är på väg tillbaka till Afghanistan. Det visar bara att det alltid finns villig kanonmat. Det faller därför på oss andra att se till att vapenmakt används bara som allra sista utväg.
Afghanistan idag är inte en sådan plats.

Petter Larsson

Kommentera!

| | | | |

Oljan ska fram. Ingen får stå i vägen. Attackhelikoptrarna lyfter, byarna bränns. Det är vad som utspelades i södra Sudan medan det svenska oljebolaget Lundin Petroleum var verksamt på platsen och Carl Bildt satt i styrelsen. Tusentals människor dödades och kanske 200 000 fördrevs. Den som sett filmen Avatar känner igen storyn.
I veckan beslutade svensk åklagare att undersöka om Bildt eller andra svenskar gjort sig skyldiga till folkrättsbrott.

Övergreppen som bland annat beskrivs i Kerstin Lundells bok ”Affärer i blod och olja” och i den nyutkomna rapporten ”Unpaid dept”, som 50 frivilligorganisationer står bakom, är på en nivå en studie i kapitalism. Det ju är lätt att tro att vår ekonomi bygger elektroniska strömmar av fiktiva värden, som på ett nästan magiskt vis omvandlas till varor i våra butiker och får våra pensionspengar att växa i värde. Men all kapitaltillväxt bygger på exploatering av människors arbete och av naturresurser. Och på botten av den globala hierarkin övergår exploateringen ofta i direkt utplundring – med vapenmakt om så krävs.

Att Lundin drog nytta av Omar Bashirs folkrensning, bistod med en väg som också soldaterna använt, lät sig skyddas av milis och i princip aldrig yttrat ett fördömande ord om övergreppen, är tydligt. Moraliskt är de medskyldiga.
Juridiskt är det förstås knepigare. Vad visste oljecheferna? Fanns det en överenskommelse, eller bara ett tyst samförstånd? Betalade Lundin egen milis för att skjuta folk? Lånade man ut sin flygplats åt armén?

Även Carl Bildt är naturligtvis oskyldig tills motsatsen bevisats, men man kommer inte ifrån att han är en belastning för Sverige, regeringen och Moderaterna. Nästa gång han läxar upp, låt säga, Mugabe, Netanyahu eller Hu Jintao för övergrepp kommer de att flina åt honom.
Därför borde Reinfeldt ta honom ur tjänst tills saken prövats. Att ha en person som misstänks för att vara inblandad i massmord som minister anstår inte en svensk regering, inte ens en borgerlig.

Petter Larsson

Kommentera!

| | | | |

Vänsterpartiet vill förbjuda vinst i skolan. Socialdemokraterna vill det inte, läser vi i flera medier. ”Vi har inga planer på att förbjuda en verksamhet att gå med vinst. Självklart är det bra om man gör ett ekonomiskt överskott så att pengar kan investeras för att förbättra skolan”, säger Socialdemokraternas talesperson Ylva Johansson till Ekot.
Här råder en viss begreppsförvirring. Vinst betyder i Vänsterpartiets vokabulär ett överskott som INTE investeras i verksamheten, utan som hamnar någon annanstans. Det kan handla om aktieutdelningar, men också om att man köper in varor och tjänster till överpris från något annat bolag man också äger.
Att en skola går med överskott, som sedan används ”för att förbättra skolan” har Vänsterpartiet däremot aldrig motsatt sig.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Obetald övertid, kamp mot facket, få lärare per elev och en könsrollskonserverande klädkod ovanpå det. Självklart rekryterar man mest unga människor, som är ofta är mindre kritiska och lättare kan formas av ledningen.
Det låter som, tja, McDonalds?
Men som Efter Arbetet berättat på nyhetsplats handlar det om friskolekoncernen Jensens.
Ytterst är situationen ett uttryck för förändrade maktförhållanden på stora delar av arbetsmarknaden. Pressade av massarbetslöshet, åtstramningspolitik och, på senare tid, de nya a-kassereglerna, har hela den fackliga rörelsen länge retirerat.

Men i skolvärlden är det också en direkt effekt av privatiseringarna. När vinstintresset släpps i in i klassrummen, så kommer inte bara personalhänsyn, utan också undervisningen i andra hand.
Att lärarna mår dåligt påverkar på sikt också utbildningskvaliteten. I teorin kan därför de som pressar sina anställda för hårt slås ut. Men det sker ju i så fall på längre sikt. Och då har man redan kammat hem mångmiljonvinster.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |

Den israeliska regeringen har tillsatt en kommission för att undersöka attacken mot Ship to Gaza. Det finns ingen anledning att tro att den kommer att ge en rättvisande bild. Den är förbjuden att intervjua soldater och att undersöka hur de politiska besluten bakom anfallet fattades. Man är alltså hänvisad till att arméns egen undersökning samtidigt som de styrande inte får granskas.

De två internationella ledamöterna i kommissionen, tänkta att ge den något slags legitimitet i omvärldens ögon, är dessutom handplockade kompisar. David Trimble är knuten till Bushs nykonservativa kretsar och medlem i en Israelvänlig grupp. Och den kanadensiske generalen Ken Watkin var före sin pensionering delaktig i utlämnandet av fångar till den illa beryktade afghanska säkerhetstjänsten.
Ingen utanför Israel och Moderata Ungdomsförbundet kan rimligen tro att kommissionen är något annat än en avledningsmanöver, med syfte att mildra kraven på en oberoende internationell undersökning.

Efter Arbetet 

Kommentera!

| | | | |