Sjukförsäkringen är en försäkring, inte ett bidrag. Löntagarna har avstått löneutrymme för att få den tryggheten. När sjuktalen växer, så beror det på att arbetslivet inte kan erbjuda människor lämpliga arbeten – de klassas då som ”sjuka”. Men det var aldrig tänkt att den enskilde arbetstagaren skulle bära kostnaderna för arbetsmarknadens misslyckanden, skriver sociologiprofessor Antoinette Hetzler.

Var har hänt med den svenska socialförsäkringen? Vad ska hända när vi blir sjuka och inte har möjlighet att dyka upp på jobbet och fungera någorlunda bra? Finns det någon försäkring kvar egentligen? Är jag nu frisk även när jag är sjuk?
Vi hade löst de här problemen för länge sedan – trodde vi i alla fall.

Vi har en sjukförsäkring. När man är sjuk få man ersättning från försäkringskassan om nedsättningen av arbetsförmågan till följd av sjukdom är mer än tjugofem procent. Men detta är ingenting som kommit gratis. Det är någonting som har byggts upp under årtionden av strider och förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, med staten som en mellanhand. Sjukförsäkringen finansieras genom en skatt eller avgift som arbetsgivaren betalar in till ersättningssystemet för var och en av sina arbetstagare. I gengäld har arbetstagarna – i årtionden – avstått från krav på högre lönehöjningar. Man kan se det som en kostnad för arbetsgivaren för att göra affärer i Sverige.
Så har det varit tänkt, och så har det fungerat i långa tider. Arbetsgivare betalar lägre löner än vad deras anställda skulle ha fått om de var anställt någon annanstans, konkurrensen om arbetstagare hålls nere, och arbetstagarna får i gengäld en trygghet i livet och arbetslivet. Genialt, eller hur?

Det är oerhört viktigt att komma ihåg att socialförsäkringen inte är en form av bidrag. När vi får inkomstkompensation från socialförsäkringen, är det som att få ersättning från ett försäkringsbolag efter att huset har brunnit ned. En sådan ersättning upplevs ju inte alls som ett bidrag. Varför inte? Därför att det inte är ett bidrag, utan ersättning för förlusten av huset som brunnit ned. Man har tagit en försäkring, man har betalt sina premier. Det är precis samma sak när det gäller socialförsäkringssystemet. Man ber inte om bidrag, man ansöker om rättmätig ersättning.

Men alla ser det uppenbarligen inte på det sättet. Allmänheten – försäkringstagarna – har fått sig en rejäl utskällning. De har fått höra att sjukförsäkringen förvandlas till en ”allmän inkomstersättning” för vad som helst. Brandmän som vill strejka sjukanmäler sig istället. Föräldrar som plötsligt upptäcker att de inte bara har sjuka barn, utan också sjuka föräldrar som behöver omvårdnad, sjukanmäler sig. Sjukförsäkring har blivit en panacea för en rad olika problem, ett livets plåster som gör det möjligt att leva.

De olika politiska partierna argumenterar kraftfullt för en genomgripande förändring av sjukförsäkringen. Det är inte begreppet ”livets plåster” de argumenterar emot. Meningen med sjukförsäkringen, menar de, har aldrig varit att den skulle vara en universallösning. Om livet kräver ett plåster, så ska det, enligt politikerna, inte vara just sjukförsäkringen.
Nyligen har vi fått veta att ersättningsperioden inom sjukförsäkringen ska tidsbegränsas – med socialdemokraternas språkbruk har ett ”icke-plåster” ersatts med en ”stupstock”!

Anmälningsfrekvensen till sjukförsäkringen har ökat därför att produktionsprocessen inte behöver lika många arbetare som tidigare. Vi producerar det värde vi behöver med färre i arbete; följaktligen kan färre människor försörja sig genom arbete, och vi måste se till att de andra får en rimlig inkomstersättning. Vi använder de pengar som samlats in genom arbetsgivarnas skatter på sina anställda för att möjliggöra bortrationaliseringen av delar av arbetskraften. Så var det tänkt, och så har det blivit. Arbetstagaren upplever sig själv som sjuk, med nedsatt arbetsförmåga. Och arbetsgivaren gör i många fall samma bedömning.

Detta är dagens dilemma. Om utbildade, skickliga personer blir sjuka och inte får sin gamla arbetskapacitet tillbaka med hjälp av sjukskrivning och rehabilitering, är det rimligt att de ska tvingas anmäla sig som sökande till andra arbeten som inte tar hänsyn till deras utbildning, specialisering, och inlärd kompetens? Ska vi helt enkelt nedmontera arbetskraften, så att vi blir konkurrenskraftiga på en lägre produktionsnivå, med lågutbildad, billig arbetskraft? Och till vilket pris? Ska vi lära nästa generation att utbildning är en felsatsning? Och när sjuka arbetstagare inte kan rehabiliteras tillbaka till tidigare kapacitet och kraven inte ändras, ska vi för alltid tvingas lämna arbetskraften?

Det var just för den här typen av situationer – när produktionens krav utvecklats förbi den egna kompetensen – som vi i klokhet utvecklade socialförsäkringssystemet som en trygghet, och alltsedan dess har använt det. Arbetstagare med en sjukdom som sätter ned arbetsförmågan ska få ersättning. De andra ska få arbetsmarknadspolitiska åtgärder att höja sin kompetens. Det var aldrig meningen att den enskilde arbetstagaren skulle bära kostnaderna för arbetsmarknadens misslyckanden.

En sak till ska vi ha i minnet. Det påstås att det har skett en otillbörlig vidgning av sjukdomsbegreppet! Personligen tycker jag att det är en icke-debatt. Sjukdomsbegreppet följer samhällets utveckling. När folk inte fungerar i sitt eget samhälle så säger vi inte det är ett ”sjukt” samhälle. Vi kallar istället de individer ”sjuka” som saknar möjlighet att anpassa sig. Så länge det ser ut på det sättet, ska vi vara konsekventa och betala ersättning till dem vars sjukdom eller skada sätter ned deras arbetsförmåga.

Så var det tänkt.

Antoinette Hetzler, professor i sociologi vid Lunds universitet.

Tisdagen den 9 februari deltar Antionette Hetzler på Efter Arbetets seminarium ”Jakten på de sjuka” på Inkonst i Malmö. 

Kommentera!

| | | | |

Fredrik Reinfeldt bluffade om arbetslösheten. Men medierna gjorde ingen stor sak av det, konstaterar Bengt Göransson, före detta kulturminister (S).

Radions Studio Ett avslöjar att statsministern vittnade falskt när han i söndagens TV-debatt påstod att antalet sysselsatta ökat med hundratusen sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Antalet är i själva verket oförändrat. Arbetslösheten har däremot ökat.

För Reinfeldt var påståendet ett huvudnummer i debatten. Att han inte visste vad han talade om borde därför vara en förstasidesnyhet i tidningarna och ge underlag för upprörda ledar-kommentarer. Har ni sett några sådana? Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet nöjer sig med en liten undanskymd TT-notis.

Anders Borg, vars finansdepartement lämnat den felaktiga siffran, vidgår faktum – siffran var fel. Reinfeldt å sin sida talar om att han ”måste fungera så att jag litar på de underlag jag får av det enkla skälet att det är många människor som jobbar med kvalitetsgranskning” (av underlagen). Han tillägger att det trots det ibland blir fel i det ”oerhört omfattande ma-terial” som han får till sig. Och det är svårt att helt undvika det. ”Jag har ambitionen att alltid presentera korrekta siffror.”
Fundera en stund på vad Reinfeldt faktiskt säger. Eftersom det är många som i hans krets jobbar med kvalitetsgranskning blir det fel. Mängden granskare, inte granskarnas kompetens är förklaringen. Och som han får så oerhört många uppgifter, blir en del av det han säger ock-så fel.
Han bagatelliserar det faktum att den viktigaste faktauppgiften han lämnade i debatten inte var korrekt. Och det tycker ingen i borgerlig press är värt en kommentar.

En gissning som ligger nära tillhands för den som har erfarenhet av livet i Kanslihuset är vidare att just så här går det när man låter okunniga politruker förse ministern med de-battunderlag i stället för att lita till den kompetens som finns hos myndigheter och bland departementstjänstemännen. Men deras uppgifter förutsätter att ministern både läser och tänker på egen hand.

Bengt Göransson

| | | | |

Bankernas bonusregn fortsätter trots finanskrisen. Därför borde Sverige följa Storbritanniens exempel och införa en särskild bonusskatt, skriver Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson.

Vi är många som under en längre tid upprörts över girigheten och bonusutbetalningarna i banksektorn. Nu har det till och med gått så långt att borgerliga riksdagsledamöter och ministrar, som tidigare inte haft några invändningar mot bonuskulturen, tycker att det får vara nog. Finansmarknadsminister Mats Odells kritik av bonusarna är välkommen men tyvärr verkar han inte ha några mer konkreta åtgärder att ta till.

Det behövs mer än ord, det behövs handling som leder till förändrat beteende i banksektorn. Regeländringar är på gång, men de har försvagats sedan banksektorn protesterat. Finansmarknadsministern har tillsatt ett råd som ska se över vad som behöver göras för att förhindra att ytterligare finanskriser uppstår. Men i rådet sitter finansmarknadens aktörer. Det är som att sätta bocken till trädgårdsmästare.
Samtidigt visar Finansinspektionens genomgång att bonusutbetalningarna väntas vara högre för 2009 än året innan, trots finanskrisen, regeländringar och trots den debatt om bankernas överdrivna risktagande som följt i dess spår. I deras nyligen publicerade undersökning kan vi se att nästan all rörlig ersättning som betalades ut 2008 tjänades in under ett år eller mindre och betalades ut inom samma period. Ledningsgrupperna i de olika bankerna och bolagen hade så stor andel som 40 procent av sin lön i form av rörlig ersättning, det vill säga i bonus. Majoriteten av utbetalningarna var inte ens riskjusterade. Även drygt 40 procent av kontrollfunktionärerna – anställda inom regelefterlevnad, riskkontroll och internrevision – har rörlig ersättning, vilket förskräcker. Det är dags för förändring.

Bankerna behöver ekonomiska incitament för att ändra sitt beteende. Därför föreslår Vänsterpartiet en bonusskatt. 
Storbritannien har infört en – tillfällig – 50-procentig skatt på bonusar i banksektorn. Det innebär att de banker och institut som betalar ut bonusar över ett visst belopp, i Storbritannien cirka 290 000 kr, får betala en extra skatt på 50 procent på det överskjutande beloppet.
Till skillnad från i Storbritannien bör Sverige inte ha någon bortre tidsgräns för skatten, utan den bör finnas så länge behovet finns. Beloppsgränsen kan också behöva vara lägre än i Storbritannien. Samtliga svenska banker och hypoteksinstitut, samt utländska banker med filialer eller dotterföretag i landet bör omfattas av bonuskatten, precis som i Storbritannien.
En extra skatt gör att bonusar inte längre blir lika attraktiva i banksektorn. Väljer bankerna ändå att fortsätta med de enorma bonusarna, så kostar det för dem – samtidigt som samhället får tillbaka en del av sina kostnader för finanskrisen. I Storbritannien räknar man med att på några få månader få in omkring 7 miljarder kronor.

Dessutom bör statsminister Fredrik Reinfeldt sluta upp bakom Frankrikes president Nicolas Sarkozys och Storbritanniens premiärminister Gordon Browns förslag om en internationell skatt på bonusar. Nu finns det möjligheter att äntligen få till stånd internationella överenskommelser som begränsar girighet och ökar säkerheten för övriga samhället. Då måste vi ta det tillfället i akt.
Pengarna som en sådan internationell skatt kan ge behövs om vi ska kunna nå FN:s mål att halvera fattigdomen till 2015 eller så kan de användas för miljö- och klimatåtgärder. Ofta går dessa problem hand i hand – eftersom det är de fattiga länderna som framförallt drabbas av klimatförändringarna.

Ulla Andersson, ekonomisk talesperson för Vänsterpartiet

Kommentera!

| | | | |

”Det fria vårdvalet skapar nya stora förtjänstmöjligheter för privata företag. Och dessa privata mottagningar hamnar främst i områden där borgerliga väljargrupper dominerar” skriver Anne-Marie Lindgren, som är utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja

Tidningarna är just nu fulla av exempel på de orimliga effekterna för enskilda individer av regeringens fyrkantiga sjukförsäkringsregler. Det handlar både om ekonomiska påfrestningar och faktiska problem för hälsan.
Genom berättelserna går dessutom en upplevelse av rättsosäkerhet: den egna läkaren säger att det finns klara skäl för sjukskrivning, medan försäkringskassan säger att det inte gör det. Många gånger möter också en upplevelse av vanmakt: man har berövats inflytande över det egna livet och satts under Försäkringskassans förmyndarskap. Som utövas med utgångspunkt i kassans regelverk, inte den enskildes situation.
Ett faktum är att den regering, som i de flesta andra sammanhang hyllar individens valfrihet och vill motarbeta all ”politisk” och ”byråkratisk” styrning av enskilda människors liv, samtidigt har byggt upp den mest rigorösa organisation vi någonsin haft för kontroll och styrning av enskilda individer – de som haft oturen att bli långvarigt sjuka eller arbetslösa, nämligen.

OK, vi kan inte ha individuell valfrihet i fråga om sjukskrivningsperioders längd. Behovet av sjukskrivning måste kunna styrkas. Det måste finnas kontrollstationer under sjukskrivningstiden, och det kan behövas stöd och stimulans för att hindra långvarigt sjuka att fastna i rollen som just sjukling.
Men alltihop det där måste naturligtvis göras i samarbete med den berörda personen, med respekt för hans/hennes synpunkter och för bedömningen av den läkare, som har den faktiska medicinska kunskapen om patienten! Långtidssjukskriven blir man faktiskt inte för enkla och lättbotade hälsoproblem. Alltså kan man inte ha enkla och mekaniska regler för när någon är tillräckligt frisk för att arbetslivsprövas.
Ingen läkare skulle komma på idén att påstå att ett cancerfall eller en stroke alltid är så färdigbehandlad efter 180 dagar att det är dags att skicka ut vederbörande i jobb igen. Det är individuellt – och alla kontrollåtgärder lika väl som alla olika typer av rehabiliteringsinsatser måste utgå från denna individuella bedömning – där den sjukskrivne är delaktig och ett självständigt subjekt, inte bara ett objekt för tillämpning av regeringens regelverk.

Men dagens regelverk gör de sjukskrivna just till objekt, inte självständiga subjekt i en process de själva har inflytande över. Socialförsäkringsministern må tala om ”stöd” och ”hjälp” att komma tillbaka i arbete, men det är övertydligt att ”stödet” och ”hjälpen” hela tiden sker på myndigheternas villkor. Och statsminister Reinfeldt motiverar de hårda reglerna med att vi inte har råd med dagens sjukskrivningar. Kritiken mot effekterna för enskilda individer kommenterar han med att det inte går att göra samhällsförändringar utan att människor kommer i kläm.
Det senare är en betydligt råare, men just därför förmodligen sannare, motivering än socialförsäkringsministerns tappra upprepande av tesen om hjälp och stöd.

Det har här sitt intresse att jämföra med uttalanden av en annan Reinfeldt, nämligen det moderata landstingsrådet i Stockholm, Filippa.
I landstinget i Stockholm har borgerligheten infört så kallat fritt vårdval inom primärvården, innefattande fri etableringsrätt för privata läkarmottagningar. Detta har lett till en ökning av läkarbesöken med 20 procent, motsvarande en kostnadsökning med 270 miljoner kronor.
Åtskilliga läkare konstaterar att en hel del av de besöken är medicinskt onödiga. Systemet till och med stimulerar till onödiga besök, eftersom mottagningarna får betalt just per besök. Vilket ger uppenbara skäl att boka in återbesök, eller att boka in patienter med flera olika krämpor på ett besök per krämpa, i stället för att ta hela sjukdomshistorien i ett sammanhang.
– Tidigare sa vi åt folk med snuva att vänta och se om det gick över, i dag säger vi ”Kom hit på en gång” säger en läkare vid en av de privata vårdcentralerna till Dagens Nyheter. Och tillägger mycket uppriktigt att ”befolkningen vet inte om att vi nu bränner skattepengar helt i onödan”.
Men Filippa Reinfeldt tycker det är utmärkt att ”det blivit lättare att få kontakt med läkare” och att ”den enda som kan avgöra om det finns ett behov är patienten själv”.

Alltså: Sverige har inte råd att låta svårt sjuka människor vara sjukskrivna, men vi har utan problem råd med kraftigt ökade kostnader för läkarbesök vid lindriga åkommor som botar sig själva. När det gäller förkylningar är det bara patientens bedömningar av vårdbehovet som ska styra, men handlar det om arbetsförmågan hos en långvarigt sjuk person spelar inte ens uppfattningen hos patientens läkare någon roll. Det är helt OK att med ersättningssystem som direkt driver på överutnyttjande av sjukvård. Men det är otänkbart att ta kostnaden för en deltidssjukskrivning för en person som rent teoretiskt skulle kunna hitta ett heltidsjobb inom någon annan, opreciserad del av arbetsmarknaden.

Var är logiken? Vad är det för världsbild bakom prioriteringen att direkt stimulera kraftiga kostnadsökningar för medicinskt onödiga läkarbesök, men nödvändigt att skära ner utgifterna för människor med verkliga hälsoproblem?
Tja, ska man gissa på den gamla tesen att intresset aldrig ljuger? Det fria vårdvalet skapar nya stora förtjänstmöjligheter för privata företag. Och dessa privata mottagningar hamnar främst i områden där borgerliga väljargrupper dominerar.
Medan långtidssjukskrivningar mer drabbar LO-grupperna, eftersom de är mer utsatta för förslitning i arbetslivet – exempelvis av de städjobb, som statsministerns pressekreterare nyligen framhöll som så utmärkta exempel på ”arbetslinjen”.

Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja

Kommentera!

| | | | |

Varför inte låta de anställda försöka driva Saab vidare? Erfarenheter från krisens Argentina visar att det kanske skulle kunna fungera, skriver författaren Per-Erik Persson. 

Finanskrisen Argentina 2001 slog hårt mot företag och anställda. När finansieringsmöjligheterna ansågs utdömda sålde aktieägarna och la ner för att kunna fortsätta fylla sina fickor på annat håll. Hundratusentals hamnade i arbetslöshet och tvingades leva på socialbidrag. Detta scenario står vi inför i Sverige 2010.
I Argentina lämnade dock inte alla sina arbetsplatser. På en del håll stannade man kvar och kämpade för att få behålla sin fabrik, sitt hotell, sin läkarmottagning. Små övertaganden växte till en, ja flera, rörelser av övertagna arbetsplatser. Denna rörelse lyckades pressa fram flera fall av politiskt stödda expropriationer. Före detta anställda har blivit ägare genom att bilda kooperativ och med statens hjälp fått tillstånd att driva verksamheten vidare, till glädje för familjer och stadsdelar.

Tyvärr saknar vi i Sverige en fackföreningsrörelse som är beredd att utmana kring ägarfrågan. Det var länge sedan den övergav frågan. Men det finns flera argument att använda sig av för den som inte är beredd att ge upp.
När en större arbetsplats ska anläggas var som helst i Sverige – eller för den delen i Argentina – så bistår kommun och region med medel. Det kan vara vägar som behöver dras, vatten, el, bredband som ska kopplas in. Eller arbetsmarknadsåtgärder för att förse arbetsplatsen med kompetent personal. Inte sällan uppmuntrar vi Högskolor och Universitet att använda sina medel för att i samarbete med företagen utveckla nya produkter i linje med företagens behov. Staten är också beredd att förhandla om skatten för de tillräckligt stora, allt för att bereda arbetstillfällen för medborgarna och därmed ökat välstånd för flertalet.
Och om nu skattebetalarna genom staten lagt ner så mycket resurser, borde vi då inte ha rätt till att få försöka driva en nedläggningshotad arbetsplats vidare?

Denna fråga ställde sig 280 arbetare vid Keramikfabriken i Neuquén 2001. I höstas fyllde deras ockupation åtta år och de 280 har nu blivit 500. Tillsammans har de bildat ett kooperativ och driver verksamheten med vinst, trots att fabriken 2001 ansågs utdömd. Målet för kooperativet är att skapa arbetstillfällen samt producera i enlighet med de behov som finns i regionen. Sjukhus och skolor behöver rustas upp. Många fattiga områden skulle behöva byggas om. Där liksom här är det lätt att hitta behov. Problemet är att vi överlämnat produktionen till marknadskrafterna, vilka ju följer en annan röst än behovens.

2010 är det valår i Sverige. Men vilket parti vi än väljer så kommer det att lägga ansvaret på det privata. Samtidigt kommer de arbetslösa att vara rekordmånga. Behoven i samhället enorma. Vi behöver ställa om samhället till en minskad konsumtion. Vi behöver effektiva, gemensamma lösningar.
I Sverige har vi dessutom en lag som nästan glömts bort, expropriationslagen. I den står det i § 10 Även i annat fall än som avses i 1-9 § får expropriation ske för att tillgodose behov av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som staten, kommun, landstingskommun eller kommunalförbund har att tillgodose eller som annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

Denna lag behöver dammas av och uppdateras. För att lyckas med det krävs en annan typ av solidaritet än den vi hittills sett i Sverige. Hade Saab legat i Argentina hade kanske fabrikens öde inte varit beseglat.
Frågan är om vi är beredda att anta utmaningen?

Per-Erik Persson, författaren till boken ”Rapport från en ockuperad fabrik”, där övertagandet av keramikfabriken i Neuquén finns beskrivet.

Kommentera! [2]

| | | | |

... måste styrelseledamöterna i storföretagen få, säger Investors vd Börje Ekholm när han presenterar årsresultatet.

– I dag börjar vi hamna på styrelsearvoden som gör att det är en utmaning att verkligen kunna rekrytera den kompetens som behövs, fortsätter han.

Det finns all anledning att ta honom på allvar. Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, har visserligen med sina 2,75 miljoner Sveriges näst högsta ordförandearvode och hans kusin Jacob som är ordförande i Investor det fjärde högsta med sina 2,2. Tänk om de skulle välja att svika plikten mot sin familj och söka sig ut på en marknad som vet att uppskatta deras kompetens!

Bengt Göransson

Kommentera!

| | | | |

Samuel Engblom, TCO, hävdade i förra veckans Efter Arbetet med hänvisning till en ny rapport att LAS inte leder till högre ungdomsarbetslöshet. Det stämmer inte, anser Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster. Samuel Engblom svarar direkt.

I TCO:s rapport används gamla siffror, helåret 2008, som bevis när man säger att bara 2,5 procent av de arbetslösa unga är arbetslösa på grund av en driftsinskränkning. Men som bekant slog inte krisen till på allvar förrän tredje kvartalet 2008 och nådde inte arbetsmarknaden förrän ännu senare. När varslen väl implementerades blev också fler ungdomar uppsagda.

Fast anställda ungdomar (15-24 år) löper tre gånger så hög risk att bli arbetslösa jämfört med vuxna, enligt SCB:s statistik. Ingen sådan skillnad finns för visstidsanställningar. Det är alltså helt klart att ungdomar diskrimineras. Sverige har en lag mot diskriminering på grund av ålder. Men den tillämpas inte på ungdomar.

Ungdomar rensas alltså ut från de fasta jobben. De svenska reglerna för anställningsskydd för fast anställda är bland de minst flexibla bland jämförbara länder. Samtidigt har Samuel Engblom rätt i att Sverige har ett flexibelt regelverk för de tidsbegränsade jobben. Utan denna möjlighet skulle många arbetsgivare kanske avstå från att anställa oerfarna helt. Nu blir nödlösningen att många ungdomar tvingas varva tillfälliga anställningar och arbetslöshetsperioder. Detta är ett skäl till att ungdomars arbetslöshetsperioder i snitt är kortare än vuxnas.
Huvudskälet är emellertid att ungas arbetslöshet avbryts av att ungdomarna lämnar arbetskraften, inte sällan därför att de ger upp jobbsökandet. Ungefär var tionde ungdom räknas inte som arbetslös, därför att de inte söker jobb – trots att de inte har jobb eller är i utbildning.
De arbetsrättsliga reglerna håller således ungdomarna långt borta från de fasta jobben. Detta beläggs också av en omfattande internationell forskningslitteratur. Den visar i och för sig också att LAS inte är den enda boven. De höga ingångslöner som facken har bakat in i kollektivavtalen förefaller vara en ännu viktigare orsak.

Ungdomsarbetslöshet är dock, enligt forskningen, inte ens det största problemet med LAS. Sjukskrivningen drivs också upp och produktivitetsökningstakten dras ned, och därmed även utrymmet för löneökningar. Orsaken tycks vara att allt för många fast anställda klamrar sig fast i jobb som de inte klarar av väl och där de ofta inte trivs särskilt väl.
TCO hävdar att Sveriges anställningsskydd är tillräckligt flexibelt. Företagen håller inte med TCO. I den ena enkätundersökningen efter den andra svarar företagen att en förändring av LAS är en av de viktigaste reformerna för att de ska bli mer benägna att anställa. Det torde vara viktigt att lyssna på företagens åsikter, eftersom det trots allt är de som har möjlighet att skapa jobb och anställa, inte TCO.

Försvarare av LAS brukar ofta hävda att det faktum att lagen är semidispositiv gör att den ändå inte följs fullt ut och därför inte är något problem. Men varför försvara en lag om den är lätt att kringgå?
Sanningen är att många inte kan kringgå den. Små företag har inte samma möjlighet att avtala sig bort från arbetsrättsliga regler. Företag utan kollektivavtal kan inte förhandla bort regelverket. Personer som inte är fackligt anslutna kan knappast heller räkna med någon hjälp av facken i förhandlingar om avsteg från LAS.

Alternativet till nuvarande LAS behöver ingalunda vara att anställningsskydd slopas helt. En ytterst rimlig förändring, som de flesta svenskar i opinionsundersökningar ställer upp på, är att anställningstid ersätts av kompetens som kriterium vid uppsägning.
Att facken förefaller helt ovilliga att diskutera ens smärre förändringar i LAS som kan undanröja de värsta konsekvenserna har en mycket sorglig baksida. De ungdomar som i onödan går arbetslösa är nämligen i huvudsak barn till LO:s och TCO:s medlemmar.

Stefan Fölster
Chefekonom Svenskt Näringsliv

 

 

Svar direkt

 

Stefan Fölster inleder sitt svar på min artikel med två statistiska påpekanden: Det första är att TCO:s rapport använder SCB-statistik från 2008. Förklaringen är enkel. Då ungdomsarbetslösheten varierar stort över året är allt utom helårssiffror oseriöst, och 2008 är det sista helår vi har tillgång till. Helårsstatistiken för 2009 får vi vänta några månader till på. Men om LAS verkligen var det stora strukturella problem som Fölster påstår så borde det inte göra någon skillnad om beräkningarna gäller 2008 eller 2009. Det är ju inte bara i lågkonjunktur som Svenskt Näringsliv hävdar att LAS är roten till allt som är ont på svensk arbetsmarknad.

Det andra påpekandet är att fast anställda ungdomar löper en högre risk än äldre arbetstagare att bli arbetslösa. Det är sant, men beror långt ifrån enbart på LAS. Även om arbetsgivarna helt fritt fick välja vilka de skulle säga upp skulle många 20-24 åringar bli av med jobbet eftersom arbetsgivarna hellre skulle behålla 25-30-åringar med längre erfarenhet. Det är heller inte dessa ungdomar som fastnar i långvarig arbetslöshet eller lämnar arbetskraften.

Inget av dessa påpekanden förändrar dock slutsatsen – att bara en bråkdel av de arbetslösa ungdomarna berörts av turordningsreglerna och att ungdomsarbetslöshetens orsaker snarare får sökas i brister i utbildningssystemet och arbetsmarknadspolitiken. Det är också på de områden som vi kan finna verkningsfulla insatser för den alltför stora andel av de unga som vill och kan arbeta men som inte ids söka jobb.

Fölster påstår även att arbetsrätten gör att ungdomar hålls ”långt borta från de fasta jobben”. Sanningen är att hela 45 procent av de sysselsatta 15-24-åringarna har en tillsvidareanställning. Det är lägre än i äldre åldersgrupper, men långt ifrån så ovanligt som det ofta hävdas i debatten. Uppenbarligen finns det arbetsgivare som vågar anställa unga, trots arbetsgivarorganisationernas kampanjer om hur svårt och dyrt det är.

Samuel Engblom, Jurist, TCO

 

 

Kommentera!

| | | | |

Att lagen om anställningsskydd, LAS, skulle leda till hög arbetslöshet för ungdomar stämmer inte, skriver TCO:s jurist Samuel Engblom, som i en ny rapport granskat myterna om LAS.

Att starta sitt yrkesliv med att bli arbetslös är den sämsta start en ung människa kan få. Utvecklingen till fullvärdig samhällsmedborgare stannar av och drömmar läggs på hyllan på obestämd tid. Att så många unga saknar arbete är oacceptabelt.
Så fort ungdomsarbetslösheten diskuteras i Sverige spårar debatten in på anställningsskyddet. Lagens om anställningsskydd (LAS) ges en del av skulden till den höga ungdomsarbetslösheten. Ser man till det utrymme som LAS fått i debatten får man lätt intrycket att det är en av de viktigaste orsakerna till att ungdomar i Sverige är arbetslösa.
De som hävdar detta, främst arbetsgivarorganisationerna men ibland även forskare, har två huvudargument. För det första hävdas att turordningsreglerna, LAS regler om sist-in-först-ut, i händelse av uppsägningar på grund av arbetsbrist gör det svårt för ungdomar att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ungdomar som har kommit in på arbetsmarknaden kastas ut med huvudet före och fastnar i arbetslöshet.
För det andra, till synes inkonsekvent, hävdas att det svenska anställningsskyddet är starkt vilket gör att arbetsgivare tvekar att anställa ungdomar och andra oprövade kort, eftersom det är svårt och dyrt att bli av med en felrekrytering.

Trots att argumenten används flitigt har få brytt sig om att undersöka sanningshalten i dem. I en nyutkommen rapport visar TCO att båda argumenten är ytterst tveksamma och att de inte kan förklara den höga ungdomsarbetslösheten.
Att en regel vars grundprincip är att den som har kortast anställningstid först blir av med jobbet vid arbetsbrist (sist-in-först-ut) skapar ungdomsarbetslöshet låter rimligt. Av SCB:s arbetskraftsundersökning framgår dock att bara var fyrtionde arbetslös 15-24-åring (2,5 procent) är arbetslösa efter att ha blivit av med jobbet efter en driftsinskränkning, det vill säga en situation där turordningsreglerna kan ha kommit till användning. Dessa få ungdomar, som ju har såväl arbetslivserfarenhet som en kompetens som värderats så högt att en arbetsgivare givit dem en fast anställning, hittar snabbt nya jobb.
Att det är så få är egentligen inte så konstigt. Den stora majoriteten av de arbetslösa ungdomarna är personer som är nya på arbetsmarknaden, eller som återvänder dit efter till exempel studier. Ungdomars modernare utbildning gör också att de ofta har de kvalifikationer som krävs för de jobb som blir kvar på en arbetsplats och därför får stanna, trots att äldre sägs upp.

Även argumentet att ett starkt svenskt anställningsskydd gör att arbetsgivare tvekar att anställa ungdomar förefaller vid en ytlig betraktelse som logiskt. Om det är svårt att avbryta en anställning vid felrekrytering, minskar givetvis arbetsgivarnas benägenhet att anställa unga som saknar erfarenhet och vars kapacitet inte kan kontrolleras genom referenser. Men är det svenska anställningsskyddet verkligen så starkt?
LAS tillåter sex månaders provanställning, som kan avbrytas när som helst utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl. Det finns inga hinder mot att säga upp den sist anställde på grund av arbetsbrist. Den lagstadgade uppsägningstiden är så kort som en månad de första två åren. Dessutom finns stora möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Genom att använda formen allmän visstidsanställning, vilken infördes 2007, behöver arbetsgivaren inte motivera varför anställningen ska vara tidsbegränsad. En sådan anställning kan pågå upp till två år under en femårsperiod.
Kort sagt finns det många möjligheter för arbetsgivare som vill prova ungdomar utan att de för den skull tar någon stor risk. Att arbetsrätten skulle ge anledning att tveka att anställa ungdomar är en myt.

Förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten får sökas på andra håll än i arbetsrätten. Den viktigaste gemensam nämnare för de ungdomar som idag fastnar i längre perioder av arbetslöshet är bristfällig utbildning. Utbildningssystemet är därför ett område där verkningsfulla insatser mot ungdomsarbetslösheten kan göras. Även den aktiva arbetsmarknadspolitiken har en viktig roll att spela.

Samuel Engblom, Jurist, TCO

Kommentera!

| | | | |

Att lagen om anställningsskydd, LAS, skulle leda till hög arbetslöshet för ungdomar stämmer inte, skriver TCO:s jurist Samuel Engblom, som i en ny rapport granskat myterna om LAS.

Att starta sitt yrkesliv med att bli arbetslös är den sämsta start en ung människa kan få. Utvecklingen till fullvärdig samhällsmedborgare stannar av och drömmar läggs på hyllan på obestämd tid. Att så många unga saknar arbete är oacceptabelt.
Så fort ungdomsarbetslösheten diskuteras i Sverige spårar debatten in på anställningsskyddet. Lagens om anställningsskydd (LAS) ges en del av skulden till den höga ungdomsarbetslösheten. Ser man till det utrymme som LAS fått i debatten får man lätt intrycket att det är en av de viktigaste orsakerna till att ungdomar i Sverige är arbetslösa.
De som hävdar detta, främst arbetsgivarorganisationerna men ibland även forskare, har två huvudargument. För det första hävdas att turordningsreglerna, LAS regler om sist-in-först-ut, i händelse av uppsägningar på grund av arbetsbrist gör det svårt för ungdomar att få fotfäste på arbetsmarknaden. Ungdomar som har kommit in på arbetsmarknaden kastas ut med huvudet före och fastnar i arbetslöshet.
För det andra, till synes inkonsekvent, hävdas att det svenska anställningsskyddet är starkt vilket gör att arbetsgivare tvekar att anställa ungdomar och andra oprövade kort, eftersom det är svårt och dyrt att bli av med en felrekrytering.

Trots att argumenten används flitigt har få brytt sig om att undersöka sanningshalten i dem. I en nyutkommen rapport visar TCO att båda argumenten är ytterst tveksamma och att de inte kan förklara den höga ungdomsarbetslösheten.
Att en regel vars grundprincip är att den som har kortast anställningstid först blir av med jobbet vid arbetsbrist (sist-in-först-ut) skapar ungdomsarbetslöshet låter rimligt. Av SCB:s arbetskraftsundersökning framgår dock att bara var fyrtionde arbetslös 15-24-åring (2,5 procent) är arbetslösa efter att ha blivit av med jobbet efter en driftsinskränkning, det vill säga en situation där turordningsreglerna kan ha kommit till användning. Dessa få ungdomar, som ju har såväl arbetslivserfarenhet som en kompetens som värderats så högt att en arbetsgivare givit dem en fast anställning, hittar snabbt nya jobb.
Att det är så få är egentligen inte så konstigt. Den stora majoriteten av de arbetslösa ungdomarna är personer som är nya på arbetsmarknaden, eller som återvänder dit efter till exempel studier. Ungdomars modernare utbildning gör också att de ofta har de kvalifikationer som krävs för de jobb som blir kvar på en arbetsplats och därför får stanna, trots att äldre sägs upp.

Även argumentet att ett starkt svenskt anställningsskydd gör att arbetsgivare tvekar att anställa ungdomar förefaller vid en ytlig betraktelse som logiskt. Om det är svårt att avbryta en anställning vid felrekrytering, minskar givetvis arbetsgivarnas benägenhet att anställa unga som saknar erfarenhet och vars kapacitet inte kan kontrolleras genom referenser. Men är det svenska anställningsskyddet verkligen så starkt?
LAS tillåter sex månaders provanställning, som kan avbrytas när som helst utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl. Det finns inga hinder mot att säga upp den sist anställde på grund av arbetsbrist. Den lagstadgade uppsägningstiden är så kort som en månad de första två åren. Dessutom finns stora möjligheter till tidsbegränsade anställningar. Genom att använda formen allmän visstidsanställning, vilken infördes 2007, behöver arbetsgivaren inte motivera varför anställningen ska vara tidsbegränsad. En sådan anställning kan pågå upp till två år under en femårsperiod.
Kort sagt finns det många möjligheter för arbetsgivare som vill prova ungdomar utan att de för den skull tar någon stor risk. Att arbetsrätten skulle ge anledning att tveka att anställa ungdomar är en myt.

Förklaringarna till den höga svenska ungdomsarbetslösheten får sökas på andra håll än i arbetsrätten. Den viktigaste gemensam nämnare för de ungdomar som idag fastnar i längre perioder av arbetslöshet är bristfällig utbildning. Utbildningssystemet är därför ett område där verkningsfulla insatser mot ungdomsarbetslösheten kan göras. Även den aktiva arbetsmarknadspolitiken har en viktig roll att spela.

Samuel Engblom, Jurist, TCO

Kommentera!

| | | | |

”En högröstad del av svenska jägarförbundet har fått ett avgörande inflytande på hur den svenska rovdjursstammen skall skötas. Det torde stå klart för de flesta att det var ett misstag” skriver socialdemokraten Björn Abelson.

Det har knappats undgått någon att 2010 inleddes med en historisk vargjakt, för första gången på över femtio år fick vargar licensjagas i Sverige. Under några dagar dödades totalt 28 vargar, mer än 10 procent av den svenska vargstammen.
Efter jakten har kritiken varit hård från många håll mot vad som upplevts om en obefogad, okontrollerad och godtycklig jakt på en av våra hotade djurarter. Tyvärr har inte bara ett antal vargar som fått sätta livet till under jakten, utan Sverige har också tappat i trovärdighet i naturvårdsfrågor. Våra önskemål och synpunkter om att andra länder skall satsa på att bevara sina djur- och växtarter får inte samma tyngd när vi själva väljer att införa en dåligt kontrollerad jakt på ett av våra svenska rovdjur, vargen.

Det klingar falskt när Sveriges miljöminister Andreas Carlgren går ut i TV och tidningar och berättar att målsättning med vargjakten var att få bort sjuka och inavlade vargar för att få en friskare vargstam. Tvärtom verkar jakten har varit mer eller mindre urskillningslös och friska djur, som borde sparas för framtiden, har fällts. Vargparet i Gävleborg som lämnat fyra till sex valpar efter sig är ett tråkigt exempel. Risken är dessutom uppenbar att de unga vargar som nu lämnats utan sina föräldrar skapar problem, då de har svårt att klara sig själva.
Efter att 24 av de 28 skjutna vargarna som obducerats har man från statens veterinärmedicinska anstalt konstaterat att vargarna inte har några allvarliga hälsoproblem. Det är också tydligt att ansvariga forskare inte håller med miljöministern i hans beskrivning om att de svenska vargarna skulle vara sjuka.
Den inavel som finns leder i första hand till att det blir färre valpar, som får svårare att överleva. Den bästa lösningen på att fertiliteten brister hos de svenska vargarna kan inte vara att skjuta av friska vargpar.

Den korta och intensiva vargjakten, med över 12 000 licensierade jägare, verkar tyvärr ha haft inslag av både troféjakt och försök att lokalt få bort vargen. Detta kunde ha undvikits om jakten varit bättre reglerad.
Jakten har finansierats ur anslaget för att öka den biologiska mångfalden, vilket cyniskt nog innebär att pengar som skulle ha använts till att skydda fler hotade arter istället går till att betala jakten. Tyvärr innebär det ytterligare en åderlåtning av anslagen till naturvård och biologisk mångfald, som redan bantats kraftigt av den borgerliga regeringen sedan valet 2006. Totalt har närmare en halv miljard kronor försvunnit från naturvården under de senaste tre åren.
Det behövs en utvärdering av årets vargjakt och i framtiden måste våra rovdjur förvaltas i första hand utifrån naturvårdsaspekter och inte kortsiktiga jaktintressen. En högröstad del av svenska jägarförbundet har fått ett avgörande inflytande på hur den svenska rovdjursstammen skall skötas. Det torde stå klart för de flesta att det var ett misstag.

Innan ytterligare vargjakt bör komma ifråga i Sverige måste förutsättningarna för jakten förändras. Ett litet antal jägare med specialutbildning bör väljas ut för att utföra jakten. Redan innan jakten börjar måste man ha bestämt vilka djur som skall skjutas, så att inte fullt friska vargar dödas. Och finansieringen av jakten skall inte belasta satsningarna på biologisk mångfald. Men viktigare ändå är att den svenska vargstammen bör få öka i antal utöver de cirka 200 vargar som finns i landet i dag, upp mot 500 djur eller fler för att långsiktigt säkra att vargen finns kvar i Sverige. Vi bör också satsa mer på att förebygga konflikter mellan varg och tamboskap.

Björn Abelson, socialdemokrat och andre vice ordförande i Miljönämnden i Lund.

Kommentera!

| | | | |