Debatt

Om Sverige ska kunna hävda sig i en alltmer globaliserad värld kan vi inte, som utbildningsminister Jan Björklund, tala om att alltför många utbildar sig i högskolan. Tvärtom måste vi både kunna värna den högre utbildningens kvalitet och allas rätt till högre utbildning, menar Magnus Nilsson, ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet.

För ett par dagar sedan skickades första antagningsbeskedet ut och en ny kull av blivande studenter gör sig därmed redo att möta höstterminens utmaningar på landets universitet och högskolor. Enligt P1 (Ekot, 13 juli) var söktrycket högre än någonsin. Till skillnad från många borgerliga skribenter tycker vi inom Socialdemokratiska studentförbundet att det är underbart att antalet studenter är stort. Högre utbildning för flertalet är en av våra viktigaste frihetsreformer.

Däremot förstår vi att denna ökning innebär utmaningar för ett redan kraftigt överbelastat system. Dessa utmaningar måste bemötas om vi verkligen tror på allas rätt till högre utbildning.
Inför höstens val finns det framförallt tre frågor vi tror att landets studenter oroar sig för: Är min utbildning värd den tid och möda jag lägger ner på den? Kommer jag att kunna hitta en lägenhet där jag har råd att bo? Kommer det finnas något arbete åt mig efter studierna?

I dag har över hälften av Sveriges studenter under nio timmars lärarledd undervisning i veckan och 30 procent har under fem timmar. Detta är givetvis helt ohållbart om man vill upprätthålla någon sorts kvalitet i utbildningen. Att förväntas tillbringa uppemot 35 timmar med eget arbete per vecka resulterar endast i att studenter från studieovana hem snabbt hamnar efter. De tillskott som den borgerliga regeringen har beslutat om för att säkra kvaliteten har varit så skrattretande små att de knappast kan ha påverkat denna miserabla situation nämnvärt.

En rödgrön regering kommer enligt nuvarande förslag att satsa 400 miljoner mer än regeringen på kvalitetssäkring. Dessa pengar är framförallt riktade till humaniora och samhällsvetenskapliga utbildningar, där antalet lärarledda timmar är som lägst. Vidare är vi övertygade om att vi behöver ett mätsystem för högskolans kvalitet som skiljer sig från dagens, där det är examinerade studenters slutresultat som avgör. I stället behövs en mätmetod som tar i beaktande flera variabler, utifrån många aktörers olika intressen. Fackförbund, arbetsgivare, universitet, stat och studentkårer är några av de aktörer som ska medverka vid kvalitetsmätning av ett universitet.

Många som börjar studera möts till hösten av en bister verklighet, där ett riktigt hyreskontrakt är en raritet som är få förunnat. Detta gäller framförallt de stora universitetsstäderna där osäkra andrahandskontrakt och höga hyror är många studenters vardag. Vid en socialdemokratisk valvinst kommer det statliga investeringsstödet till hyresbostäder att återinföras, något som kraftigt skulle stimulera byggandet inte bara av studentbostäder utan även av hyresrätter i allmänhet.

Samtidigt har vi lovat att sänka fastighetsskatten för studentbostäder — denna orimliga skattebelastning som ger ett korridorsrum samma beskattning som en vanlig bostad. Denna reform skulle innebära sänkta kostnader på uppemot 1 000 kronor per år och korridorrum, en stor lättnad för många studenter. För många unga är även nybyggda hyresrätter ett problem då en enkel etta kan äta upp närmare hälften av ens inkomst i hyra. Problemet här är inte att vi bygger för bra lägenheter utan snarare att studenters inkomst ligger på en alltför låg nivå. Vi i Socialdemokratiska studentförbundet kommer fortsätta driva frågan om höjt studiemedel gentemot vårt moderparti även i framtiden.

Vi socialdemokrater vet att högre utbildning många gånger är vägen till en tryggare framtid, en framtid där arbetslösheten är lägre och där det finns utmanande arbetsuppgifter inom det område som man under flera år har studerat. Utbildningsminister Jan Björklund har sedan en tid tillbaka markerat sin rädsla för högre utbildning samt det faktum att alltför många utbildningar ger högskolebehörighet.

Vi tycker precis tvärtom. Sverige ligger i dag på tolfte plats i listan över andelen högutbildade inom OECD-länderna. Att vara ledande borde vara vårt främsta mål om vi vill kunna hävda oss med vår kompetens i en alltmer globaliserad verklighet. För att göra detta krävs ständiga investeringar i universitet och högskolor. Dels för att fler ska få plats, men även för att kvaliteten aldrig får bli eftersatt när fler utbildar sig.

Det krävs också satsningar för en bättre matchning gentemot arbetslivet eftersom varje överkvalificerad arbetsdag som en student tillbringar efter examinationen är ett slöseri av samhällets och individens resurser. Det måste bli lättare för arbetstagare att hitta jobb som passar deras utbildning, allt annat är ett slöseri. Vi kräver därför att studier återigen ska vara A-kassegrundande, så att man efter avslutad utbildning har möjlighet till ersättning om det jobb man söker inte finns omedelbart tillgängligt.

Att alltfler utbildar sig innebär belastningar för vårt land, men det betyder samtidigt enorma möjligheter att utveckla både studenterna och samhället i stort. Vi måste värna denna utveckling och se det möjligheternas fönster som nu är öppet för att påbörja arbetet mot ett rättvisare och bättre samhälle. Alla människor måste kunna ges möjligheter att utveckla sina drömmar och sin fulla potential. Detta är det enkla men ändå så självklara budskap som vi går till val på, och som vi är övertygade om att landets 300 000 studenter sympatiserar med.

Magnus Nilsson
Ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet

| | | | |

Utbildningsminister Jan Björklund för en politik som cementerar klasskillnader och ger ett hårdare klimat bland eleverna. På sikt kan det leda till större problem med missbruk i samhället, varnar Cilla Dahl-Andersson, ordförande i Hassela Solidaritet.

Alla vill inte bli akademiker, säger Jan Björklund. Han målar upp en bild av den svenska skolan som den överlägset sämsta bland jämförbara länder; något som inte riktigt kan baseras på vetenskapliga undersökningar, men som ändå innehar en viss relevans.
Vad Björklund misslyckas med att inse, är att den situation som den svenska skolan befinner sig i idag inte är ett resultat av ett trasigt system. Naturligtvis finns det brister i det, som i alla system, men vad vi ser är snarare en effekt av 90-talets besparingar inom skolan och välfärden. Det är ingen slump att saker och ting försämras – att man får en ”flumskola” – när man drar in på skolans resurser.

Folkpartiets svar på denna situation är inte att satsa på skolan och sätta in mer resurser. Så långt sträcker sig inte tankeverksamheten. Svaret är istället att sänka betygsåldern, dra åt snaran, sätta högre press på eleven och försämra möjligheterna för elever från icke-akademiska hem att nå akademisk nivå.
Man ersätter rejäla resurser – god kompetens, bra lokaler, uppdaterat material – med piskor. Det är en felmedicinering av sällan skådat slag.

Tidigare skolpolitik har haft som mål att utjämna klasskillnaderna genom att engagera omotiverade elever med god utbildning, bra lärare och verkliga resurser. Björklund är den första utbildningsministern i historien som har en vision om att sänka kunskapsnivån i landet. Genom att sortera elever i fack söker man sig aktivt tillbaka till ett klassamhälle. Vad Björklunds skolpolitik skapar är en institutionell utslagningsfabrik.
Detta handlar inte bara om att slå ut de svaga. Idag pekar alla studier på att ungdomars psykiska hälsa ligger på en bottennivå, och elever lägger orimligt höga prestationskrav på sig själva.

En större press på elevens prestationer kommer att skapa ett hårdare klimat för alla. På frågan vad man ska göra åt att gymnasieelever i flera studier börjar uppvisa symptom på utbrändhet, svarar Björklund att han inte tror på elevernas diagnoser. Att inte lyssna på vetenskapligt material verkar vara en återkommande tendens i folkpartistisk skolpolitik.

Drar man in på skola, vård och omsorg så kommer det att få konsekvenser. Det har vi sett, och vi borde ta lärdom av detta. Istället väljer det borgerliga blocket att bemöta situationen med konservativa och populistiska resonemang. Att prata om trygghet, disciplin och ordning har alltid varit populära och lättillgängliga kort att dra, eftersom de ger känslan av att lösa ett problem när man i själva verket bara försöker släta över symptomen.

Ett annat parti som gjort framryckningar på sista tiden med samma populistiska och konservativa resonemang är Sverigedemokraterna. De och Folkpartiet använder samma retorik, samma vetenskapligt ogrundade slutsatser och samma känslomässigt baserade argument.
Vår direkta oro som drogförebyggande organisation är att det hårda klimat, som denna politik leder till, kommer att leda till ett större missbruk i takt med att människor slås ut. Vi vet att drogmissbruk sällan kommer utan att man först har sociala eller psykiska problem.

Men den största oron gäller de långsiktiga konsekvenserna. Vad som ofta glöms bort i den skolpolitiska debatten är den fostrande uppgift som skolan har. Hur ska skolan lära ut principer som demokrati, varje människas lika värde och solidaritet med medmänniskan när eleverna ständigt blir intvingade i ett system med ökande klassskillnader?

Viljan att kämpa mot missbruksproblem, utslagning eller förtryck mot de sårbara kommer att luckras upp i takt med att uppväxtmiljön blir hårdare. Det är den verkliga risken med en klasscementerande skolpolitik. Och de effekterna får vi se först om 15-20 år, när nästa elevgeneration har växt upp.

Cilla Dahl-Andersson
Förbundsordförande Hassela Solidaritet

| | | | |

Moderaternas ”jobbpolitik” skapar varken nya arbeten eller bidrar till tillväxten. Snarare pressar den lönerna och ökar klyftorna i samhället, skriver Anne-Marie Lindgren, chefsutredare på Arbetarrörelsens Tankesmedja, med utgångspunkt i den i veckan presenterade rapporten ”Borgs dogmer”.

Anders Borg brukar hävda att den moderata ”jobbpolitiken” har tydligt stöd i forskningen. Sanningen är snarare att det är rätt mycket forskning, och en hel del praktiska erfarenheter, som talar för något helt annat.

Den moderata ”jobbpolitiken” går tillbaka på de extremt marknadsinriktade teorier som formulerades av den så kallade Chicago-skolan under 1980- talet. Dess bärande tanke var att politiken skulle inskränka sig till att skapa bästa möjliga utrymme för marknadens mekanismer.
”Jobbpolitiken” handlar alltså, renodlat, om att påverka sysselsättningen via prismekanismer av olika slag:
• Ersättningarna från a-kassan blir lägre, och möjligheten att tacka nej till dåliga jobb beskärs.
• Det ska löna sig mer att arbeta, jämfört med att vara arbetslös eller sjuk, genom att skatten blir lägre på arbetsinkomster.
• Arbetsgivaravgifterna för ungdomar har sänkts. Arbetsgivaravgifterna för långtidsarbetslösa hade sänkts redan tidigare, men Moderaterna förändrade reglerna i riktning mot mindre kontroll av arbetsgivarna.

Resultaten har med all sannolikhet inte blivit vad Moderaterna tänkt sig, och definitivt inte vad teorierna förutsäger.
De lägre avgifterna för långtidsarbetslösa har haft samma – begränsade – effekt som alla tidigare sänkningar: ungefär en fjärdedel har jobb efter stödperiodens slut. De sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar har över huvud taget inte påverkat ungdomsarbetslösheten. Riksrevisionsverket drar i en rapport slutsatsen att effekterna av selektivt sänkta arbetsgivaravgifter är så små att sådana åtgärder inte är värda pengarna.
Det stora problemet är långtidsarbetslösheten – och det är de långtidsarbetslösa som fått de största försämringarna av a-kasseersättningen. Ändå sjönk långtidsarbetslösheten bara marginellt under högkonjunkturen; de nya jobben gick till korttidsarbetslösa och till nya på arbetsmarknaden. Nu ökar antalet långtidsarbetslösa igen, och de flesta bedömare befarar att när konjunkturen vänder så kommer dessa siffror att ligga högre än tidigare.

Finanspolitiska rådet konstaterar uppriktigt att jobbskatteavdraget inte haft någon effekt på sysselsättningen. Att sysselsättningen ökade 2007–2008 ”berodde i första hand på ökad efterfrågan i högkonjunkturen och inte på regeringens jobbskatteavdrag och andra arbetsmarknadsreformer”. Och dagens ökande arbetslöshet ”beror på den kraftigt minskade efterfrågan i lågkonjunkturen”.
Sant, båda delarna. Men om avdraget inte behövs i högkonjunkturer, när jobben ändå kommer, och inte funkar i lågkonjunkturer, därför att det saknas jobb – när är det då tänkt att det över huvud taget ska ha effekt?

Jo, svarar Finanspolitiska rådet: Den långsiktiga effekten är att avdraget dämpar löneutvecklingen. Dels sänks reservationslönen, det vill säga den lägsta lön till vilken man kan tänka sig att jobba. Dels kommer de fackliga lönekraven att dämpas, när folk ”får behålla mer”.

Det senare är förbluffande naivt. Det är inte skatte-uttaget, utan det faktiska utrymmet för löneökningar, som avgör förhandlingskraven. Löneökningarna påverkas dessutom av efterfrågan på arbetskraft – och eftersom vi enligt alla befolkningsprognoser går mot en viss brist på arbetskraft, så är sannolikheten stor att denna driver upp lönerna.
Någon generellt lönedämpande effekt av jobbskatteavdraget verkar osannolik. Men de låga a-kasseersättningarna innebär oförnekligt en press att acceptera även jobb med dåliga löner – framför allt för dem som inte har så stora valmöjligheter på arbetsmarknaden.

Här är, i själva verket, kärnan i ”jobbpolitiken”: de nya jobben finns främst inom relativt lågavlönade servicesektorer. Därför är det politikens uppgift att förbättra möjligheterna för dessa jobb att växa fram.
Problemet med att satsa på fler låglönejobb är att sådana jobb rent definitionsmässigt också ger ett lågt bidrag till den ekonomiska tillväxten. Och därmed ett för litet tillskott för att betala de växande kraven på mer kvalificerade tjänster inom exempelvis vård och utbildning som vi också möter. Satsningen på fler låglönejobb är ekonomiskt sett en återvändsgränd – även om man bortser från att en sådan politik får klyftorna att växa i samhället, och stänger in en god del av arbetskraften i jobb som kraftigt begränsar det egna livet.

Det rationella är att satsa på en ökning av jobb som ger ett större tillskott till landets samlade resurser. Eftersom klimat- och energiproblemen ställer krav på en omfattande teknisk utveckling, nya tillverkningsprocesser och nya energisnåla produkter finns också, som bekant, en stor potential för att utveckla sådana jobb.
Och det behövs ingen forskning för att visa det. Vanlig logik räcker.

Anne-Marie Lindgren
chefsutredare på Arbetarrörelsens Tankesmedja

Rapporten ”Borgs dogmer” går att ladda ned i sin helhet från www.arbetarrorelsenstankesmedja.se

| | | | |

Få och dyra nya jobb, ingen ökad jämställdhet och inga belägg för att svartjobben minskat. Rut-avdraget är på så vis ett misslyckande. Istället bör man satsa på att anställa folk i offentlig sektor, anser vänsterpartisten Marianne Berg. 

Det är inte rimligt att finansiera städning i privata hem via skattsedeln. Dels för att städbranschen uppenbarligen klarat sig utmärkt redan innan Rut-avdraget infördes, dels för att avdraget endast kan utnyttjas av ett fåtal som har råd. Och slutligen för att den jobbskapande effekten uteblivit.
Det betyder att skattepengar som vi betalar in för att gemensamt bygga ett bättre samhälle används för att subventionera städning hemma hos friska och välbeställda människor. Samtidigt skärs det ned på hemtjänsten, förskolan och lokalvården inom sjukhus och skolor.

Vänsterpartiet har inget emot att den som har pengar över använder dem till att anställa någon för att städa hemma oss sig. Men vi tror att det är bättre att använda skattepengar till att skapa jobb i välfärden, där det kommer alla invånare till del efter behov.

Reformen har – även om jag beskriver den välvilligt – inte haft någon som helst effekt på jämställdheten mellan kvinnor och män. Rut-avdraget är snarare ett bakslag för både jämställdhet och jämlikhet, eftersom städtjänsterna oftast utförs av en lågbetald kvinna i ett övre medelklasshem. Männen i övre medelklassfamiljer har fått möjlighet att köpa sig fria från hushållsarbetet, men någon omfördelning av det obetalda arbetet mellan kvinnor och män har inte skett.

De som utnyttjar avdraget tillhör framförallt en övre medelklass, som redan innan reformen genomfördes hade råd att betala vitt för städning. Bara sex promille av dem med en årsinkomst under 200 000 kronor köpte hushållsnäratjänster och gjorde avdrag 2009. För personer med en inkomst på över en halv miljon är motsvarande siffra sju procent. Det är mycket vanligare att köpa den här typen av tjänster i kommuner med många höginkomsttagare.

Det är uppenbart att Rut-avdraget haft en mycket begränsad effekt som jobbskapande åtgärd.
Vi har gjort en grov uppskattning av antalet jobb som reformen har lett till med utgångspunkt i siffror från Skatteverket och kommit fram till att det handlar om cirka 3000 nya jobb. Dessa jobb har kostat 1,3 miljarder. Beräkningar visar att varje Rut-jobb skulle kunna finansiera 2,7 offentliga jobb. Rut är alltså inget annat än att slänga ut pengarna med skurvattnet!
Det finns heller inga belägg för att svartjobben i branschen har minskat.

Näringsminister Maud Olofsson har uttalat sig i media om möjliga avdrag för att ”gå ut med hunden” och att ”bara fantasin sätter gränser” för vad som är möjligt att införa avdrag för. Hennes visioner kan, förutom fantasifulla, inte betraktas som något annat än helt samhällsekonomiskt ansvarslösa.

Marianne Berg, riksdagsledamot (V)

Kommentera!

| | | | |

Den svenska förvaltningsmodellen med oberoende myndigheter är ett demokratiproblem. Den försvårar för folkvalda att genomföra sin politik och skapar ett otydligt ansvarsutkrävande. Därför måste ministerstyre införas. Det skriver Fredrik Schulte, riksdagsledamot för Moderaterna. 

Begreppet ministerstyre – att ministrar fullt ut styr statsförvaltningen och påverkar beslut i enskilda fall – är i den svenska debatten ett starkt negativt laddat ord. Sanningen är dock att det är ett begrepp som beskriver hur den absoluta merparten av den demokratiska världens förvaltningar fungerar. Jag menar att Sverige är i behov av att ta en principiell debatt kring vår rådande förvaltningsmodell och att denna bör mynna ut i att förbudet mot ministerstyre avvecklas. Jag ser främst två anledningar till detta.

För det första finns en ökande tendens hos statliga myndigheter att agera opinionsbildande och driva en egen politisk agenda. Mest omtalad för detta är troligen SIDA. Allt från generaldirektörer till avdelningschefer har vid flera tillfällen gjort politiska utspel, varav vissa varit direkta angrepp på regeringen. I en fråga som rörde ett sparbeting som ålades myndigheten vägrade SIDA att rätta sig efter biståndsministerns vilja. På grund av denna brist på lyhördhet för regeringens önskemål, tvingades formella regeringsbeslut fram.
Ytterliggare ett fall i raden av liknande exempel på myndighetsobstruktion står Högskoleverkets (HSV) tidigare generaldirektör Anders Flodström för. I samband med utredningsarbetet som föregick den nyligen antagna propositionen om ett nytt kvalitetssäkringssystem för landets högskole- och universitetsutbildningar ignorerade Flodström fullständigt regeringens direktiv. Istället för att i linje med regeringens ståndpunkt ta fram ett resultatbaserat system, har HSV önskat ett processtyrt system, som mer fokuserar på hur universiteten och högskolorna arbetar snarare än på vad de presterar. Det gick slutligen så långt att utbildningsdepartementet fick anlita en extern expert för att slutföra arbetet.

Det råder ingen tvekan om att det finns en utbredd tendens hos enskilda myndigheter att driva en egen politisk agenda, som i vissa fall uttryckligen går stick i stäv med den folkvalda majoritetens vilja. Lika orimligt, om inte värre, är att samma myndigheter direkt försvårar för samma folkvalda majoritet att genomdriva den politik man fått folkets förtroende för. Därför blir detta i förlängningen ett demokratiproblem. Denna utveckling är delvis ett resultat av politifieringen av generaldirektörsrekryteringen, men sannolikt även en naturlig följd av tidsandan och samhällsutvecklingen. Min uppfattning är att vi nu passerat punkten där möjligheten till återvändo är stängd. Vi kommer inte få tillbaka den gamla svenska ämbetsmannakåren.

För det andra – och det är kanske det främsta skälet – skapar den svenska förvaltningsmodellen ett otydlig ansvarsutkrävande. Ett mycket talande exempel är sjukförsäkringsdebatten. Efter att regeringens proposition antagits i riksdagen började mediarapporteringen om enskilda fall där människor ansågs ha kommit i kläm. Ansvarig minister bedyrade dyrt och heligt att reformens intentioner inte var att till exempel tvinga döende cancersjuka patienter till arbetsförmedlingen. Försäkringskassans tolkningar sa annat. Trots kompletterande riksdagsbeslut kvarstod delvis problemet och den uppkomna situationen kunde mer och mer liknas vid ett politikens ”moment 22”. Samtidigt som politikerna förargas över att Försäkringskassan inte tolkar lagen som det är tänkt, tvingas förtroendevalda stå i media och svara att man inte kan kommentera enskilda fall. Allt annat vore ministerstyre. Istället får lagstiftningsarbetet börja om på nytt, i hopp om att nya och förtydligade skrivningar innebär att Försäkringskassan gör tolkningar som ligger i linje med den politiska intentionen.
För den enskilde som drabbas är inte bara situationen som sådan fruktansvärd, därtill tycks ingen heller inom rimlig tid kunna ändra på beslutet. Ovanpå detta kan den drabbade och allmänheten inte ställa någon till svars för det inträffade. Statsförvaltningen skyller på regeringen och vice versa. Att detta skapar bristande ansvarsutkrävande är uppenbart.

Den underliggande tanken bakom förbudet mot ministerstyre är att stärka rättsäkerheten för den enskilde. Detta kan och bör dock, i likhet med i den övriga demokratiska världen, ske genom ett mer oberoende domstolsväsende – inte genom oberoende myndigheter. Istället bör statsförvaltningen fullständigt underställas regeringen. En naturlig konsekvens av en sådan ordning vore till exempel att generaldirektörernas mandatperiod fixerades till regeringens. Vi skulle då dels få en mer effektiv och tydlig förvaltningsstyrning, dels ett tydligare ansvarsutkrävande.
Svenska folket är inte intresserade eller betjänta av att höra politiker och statstjänstemän skylla på varandra när staten misslyckas i sina åtaganden. Låt oss därför skapa ett system där politikerna får det fulla ansvaret.

Fredrik Schulte (M), riksdagsledamot

Kommentera!

| | | | |

Hur man än räknar går rapporterna om det vinstgivande prinsessbröllopet inte ihop, funderar Bengt Göransson.

En rapport från företaget Mediapilot visar att Sverige genom det kungliga bröllopet fått publicitet värd 2,7 miljarder. I någon tidning stod det rentav att Sverige tjänat så mycket. Samtidigt redovisar Handelns Utredningsinstitut att omsättningen i handeln bara nådde 70 miljoner av förväntade 100 och hotellen hade massor av lediga rum. Frågan är därför: var kan man se redovisningen av vinsterna, i kronor och fördelat på branscher? Eftersom varje satsad krona, också enligt rapport i media, givit 270 tillbaka måste ju pengarna finnas någon annanstans än i Stockholm. I Ockelbo?

Det kan förstås tänkas att det mediaföretaget och de entusiastiska rapportörerna bara vill visa är hur mycket utrymme Sverige fått i media omräknat i annonspriser, men eftersom ingen skulle ha kommit på tanken att annonsera för 2,7 miljarder inför hoppet att sälja för 70 miljoner brutto, blir meddelandet fullkomligt meningslöst.

Pressmeddelandet om det enorma annonsvärdet kan i så fall, såvitt jag förstår, bara vara nyttigt på ett enda sätt – som varning till politiker att inte springa på alla glädjekalkyler och till annonsköpare att akta sig för mediaföretag och konsulter vilkas främsta talang verkar vara en brist, nämligen oförmåga att räkna.

Bengt Göransson

Kommentera!

| | | | |

Genom privatiseringarna görs gemensamma pengar till privata vinster, skriver Bengt Göransson.

Fyra chefer från stadsdelsförvaltningen i Bromma har startat ett eget privat vårdbolag. Nu raggar de kunder bland invånare som redan har hjälp – från kommunen. Dagens Nyheter har hämtat nyheten i Kommunalarbetaren.
Nyhet? Vad trodde de skulle hända? Vem tror ni bildade Tågkompaniet? Ivriga entreprenörer som av monopolet SJ hindrats utveckla sin kreativa talang kanske. Inte alls – det var ett gäng SJ-direktörer som såg chansen att skapa privat förmögenhet med hjälp av förskingring av allmänna medel.
Det dramatiskt ökade utrymme som privata företag fått under senare år har till alldeles övervä-gande delen skapats med hjälp av skattefinansiering. Vem avlönar jobbcoacherna? Vem ger bi-drag till de privata städbolagen? Vem betalar de privata sjukhusen? Och vem står för vinstpeng-arna till de privata skolorna?

Vidgar man perspektivet något och tittar på företag som inte hämtar sina vinster direkt ur stats-kassan får förskingringen av allmänna medel ännu större siffror. I veckan kunde man läsa att re-klamsatsningarna från de privata apoteksföretagens sida under årets fyra första månader uppgått till 110 miljoner kronor och att det statliga Apoteket bara under april satsat 19. Förra året gjorde man av med 27 miljoner under januari-april. Var det så regeringen hade tänkt sig? Få fart på eko-nomin genom att hjälpa reklambranschen att ordna flera jobb och apoteken att kursa mera medi-cin med hjälp av skattepengar?

En intressant notis i sammanhanget är att Dagens Nyheters webbtidning inte har återgivit apo-teksnyheten som stod i pappersupplagan av DN Ekonomi. På direkt fråga svarar man att nyheten ”nog inte ansågs lika intressant som andra nyheter den dagen”. Fan trot, sa Rellingen.

Bengt Göransson

| | | | |

I hälften av landets kommuner råder bostadsbrist. Det leder till sämre tillväxt och lägre sysselsättning. Det visar Arbetarrörelsens Tankesmedjas nya rapport Vad kostar bostadsbristen? Men rapportförfattaren Alica Selmanovic har några idéer om hur vi kan få fler hyresrätter. 

Bostaden påverkar individens välbefinnande och livets skeden när det gäller utbildning, sysselsättning och hälsa. I dag råder bostadsbrist i drygt hälften av landets kommuner. Svårast drabbade är unga personer och hushåll med svaga inkomster, som inte har råd med dagens boendekostnader.
Orsakerna kan härledas till höga produktionskostnader, ökad befolkningstillväxt främst i storstäder, lågkonjunkturen och en bostadspolitik med en låt-gå-inställning, som bidragit till att bostadsbyggandet under 2009 var det lägsta på elva år. För att vända denna trend krävs en ny bostadspolitik.

Först och främst behövs en skattereform som skapar neutralitet mellan de olika upplåtelseformerna. Dagens skattesystem gynnar bostadsägande framför hyresrätt. Villaägare och bostadsrättsinnehavare har förmånligare avdragsregler, vilket fått som konsekvens att det nu råder brist på hyresrätter.
Dessutom är det önskvärt med ett investeringsstöd, i form av antingen bidrag eller avdrag, för hyresrätten. Det skulle inte bara underlätta för människor med låga inkomster att komma in på bostadsmarknaden, utan också stimulera en anpassning av både dagens och framtida bostäder till att bli mer klimatsmarta.
Samtidigt bör man ha i åtanke att byggbranschen präglas av viss ineffektivitet och dålig konkurrens, varför statliga investeringsåtgärder bör kompletteras med en modernisering av byggsektorn. Där ska branschen själv förmås att utveckla metoder, som minskar byggkostnaderna.

Bostadspolitiken blir mer slagkraftig om den sträcker sig över blockgränserna. Byggsektorn efterfrågar långsiktiga spelregler. Det är inte ovanligt att det tar upp till 10-15 år fram till att ett byggprojekt står klart. I en bransch som i hög grad påverkas av politiska beslut är partiernas och blockens skilda uppfattningar om bostadssektorn en stor osäkerhetsfaktor. Bostadspolitiken bör dessutom grundas i en långsiktig planering på statlig, regional och kommunal nivå av hur det framtida bostadsbeståndet bäst ska motsvara befolkningsökning, människors preferenser i boendet och konjunkturlägen.

Alla kommuner bör vara skyldiga att se till att det finns ett bestånd av hyresrätter. I storstadsregioner ska därför enskilda kommuner inte kunna få besluta om bostadsfrågor utan att beakta hela regionens behov. Sociala problem som påverkas av bostadsmarknaden ¬– hemlöshet, trångboddhet och segregation – kan inte bekämpas endast med lokala insatser. Det krävs en regional utveckling som omfattar även bostadspolitiken.
Därutöver behöver vi även se hur det redan befintliga beståndet kan nyttjas mer effektivt, till exempel genom större och snabbare flyttkedjor.

Bostaden är en alltför viktig del av välfärden för att betraktas som vilken handelsvara som helst. Man kan inte vänta på att marknaden ska balansera sig själv. Via bostadspolitik ska regering och riksdag engagera sig för att minska bostadsbristen. För, som det står i regeringsformen: ”Det skall åligga det allmänna att trygga rätten till bostad”.
Till skillnad från staten har marknaden ingen skyldighet att ge trygghet. Hur många kände sig trygga när några av världens största banker kollapsade under år 2008/2009 och regeringar i USA och Europa fick gripa in för att trygga självaste marknaden?
Förvisso kan den som har råd köpa bostaden och tryggheten. Men de negativa effekterna av att människor inte kan finna en bostad är många. Att investera i bostadspolitiken är därför ett sätt att minska de framtida kostnaderna för bostadsbristen och trygga vår framtid med anständigt boende, möjligheter till arbete och god hälsa.

Alica Selmanovic
utredare, Arbetarrörelsens Tankesmedja

Kommentera!

| | | | |

Från och med idag onsdag lossas inget israeliskt gods i svenska hamnar. Med en veckolång blockad vill Svenska Hamnarbetarförbundet sätta press på Israel att godta en internationell utredning av angreppet på Frihetsflottiljen och att häva isoleringen av Gaza. Vi går från ord till handling, skriver förbundets ordförande Björn A. Borg och förtroendemannen Erik Helgesson.

Från och med den 23:e juni kommer Svenska Hamnarbetarförbundets medlemmar inte längre att lossa och lasta israeliska fartyg och gods till och från Israel. Den tidsbegränsade blockaden kommer förhoppningsvis att stoppa svensk sjöburen handel med Israel till och med den 29:e juni. De svenska hamnarbetarnas ställningstagande är ingen isolerad företeelse. Vi agerar som en del av en kraftfull internationell facklig reaktion och våra krav är:
• Häv blockaden av Gaza.
• Tillåt en oberoende internationell utredning av den våldsamma bordningen av Frihetsflottiljen.

Hamnarbetaraktionen har redan gett eko över hela världen. Tusentals har hört av sig för att uttrycka sympati, men vi utsätts givetvis också för olika former av kritik och angrepp. Därför vill vi klargöra grunderna för Svenska Hamnarbetarförbundets beslut.
1,5 miljoner palestinier i det lilla Gaza-området har nu varit effektivt avskurna från omvärlden i över tre år. Blockaden upprätthålls av israelisk militär och tidigare också av Egypten, som nu delvis hävt sin blockad. Sedan Gaza-kriget vid årsskiftet 2008/2009 är vital infrastruktur bombad till spillror och Israels förbud mot införsel av såväl byggnads- och industrimaterial som kryddor och skolböcker förhindrar all återhämtning.

Israels regering har fram till dags dato hela tiden påstått att isoleringspolitiken riktar sig mot den valda Hamasregeringen och rörelsens avfyrande av raketer mot Israel. Idag kan dock ingen undgå att se konsekvenserna av Gaza-blockaden. Hamas maktställning förefaller ohotad, men många av Gazas barn lever nära gränsen för undernäring. Arbetslösheten beräknas ligga nära 80 procent, hamn- och stuverinäringen är utraderad och våra yrkeskollegor saknar i likhet med en hel generation palestinska ungdomar alla framtidsutsikter. Men trots att såväl FN som EU gång på gång konstaterar att blockaden och Israels agerande strider mot internationell rätt och utarmar civilbefolkningen, har situationen fortfarande inte förändrats. Vi vill dock poängtera att vår aktion inte är ett ställningstagande för Hamas; tvärtom är vi mycket kritiska mot rörelsens terrordåd och våldsamma reaktioner på fackliga aktioner. Vårt ställningstagande och aktion vilar på en humanitär utgångspunkt.
Det är mot denna bakgrund som Svenska Hamnarbetarförbundet nu hörsammat den samlade palestinska fackföreningsrörelsens begäran om stödaktioner för att få Israel att häva blockaden av Gaza. Vi vill som en del av den internationella arbetarrörelsen göra vad vi kan för en förändring, och tänker därför inte befatta oss med israeliskt gods under tiden 23 till 29 juni.
Svenska Hamnarbetarförbundet gör ingen hemlighet av att vi inspirerats av det svenska exemplet Ship To Gaza. Medan vi höll kontakten med våra fackliga kamrater som ideellt lastade båten ”Sofia” med permobiler och cement i Pireus hamn, kunde vi också se hur världens blickar äntligen vändes mot Gazas befolkning. Det inspirerar även oss och våra fackliga kamrater i hamnarna över hela världen till handling.

Det är ett självklart krav från hamnarbetare såväl som alla anhängare av grundläggande rättsprinciper att utredningen av bordningen, dödsskjutningarna och hela händelseförloppet måste hanteras av en oberoende, internationellt sammansatt part.
Israel påstår idag att man har stöd i internationell rätt för att borda fartygen i Frihetsflottiljen då det påstås ha funnits vapen och terrorister ombord. Ship to Gaza har stöd av flertalet internationella organisationer och regeringar i sin uppfattning att bordningen av flottiljen istället utgör ett flagrant brott mot internationell rätt och att minst nio obeväpnade människor mördades i samband med en olaglig piratattack mot en nödhjälpskonvoj. En oberoende internationell utredning kan visa vad som är sant och vad som är falskt och med utgångspunkt i denna utrednings svar kan de ansvariga ställas inför rätta.

Svenska Hamnarbetarförbundet agerar nu i en tradition av tidigare bojkotter mot militärjuntan i Chile och apartheidregimen I Sydafrika. Från och med den 23:e juni tänker vi inte längre hantera gods till och från Israel. Denna blockad berör bland annat hamnarna i Malmö och Helsingborg. Självklart kommer vi att göra undantag av rent humanitära skäl, varför export av till exempel dialysutrustning och andra medicinska förnödenheter kommer att fortgå i normal omfattning.
Den internationella hamnarbetaraktionens krav är samstämmiga med dem som framförts av FN och världens ledande politiker, men skillnaden är att vi nu går från ord till handling. Makt får aldrig vara rätt, oavsett Israels historia eller militära styrka. Därför tar vi ställning mot blockaden av Gaza.

Björn A.Borg, förbundsordförande Svenska Hamnarbetarförbundet
Erik Helgesson, förtroendeman Hamn4an, Göteborg

Kommentera!

| | | | |

Regeringen inför nu sju karensdagar för egenföretagare istället för en. Det försämrar tryggheten och avskräcker folk från att starta företag. Därför måste regeringen snabbt ändra sig, skriver Anna-Stina Nordmark Nilsson, vd i Företagarna, som organiserar 70 000 företagare.

Varje egenföretagare måste ha rätt att välja enbart en karensdag i sjukförsäkringen.
Men trots Företagarnas protester har regeringen försämrat sjukpenningen för egenföretagare, det vill säga de som driver sin verksamhet i enskild firma eller handelsbolag.
Nu måste man backa. Och genast återinföra frivillighet att välja kortare karenstider mot högre avgift på motsvarande sätt som man kan välja lång karens mot sänkning av avgiften.
Gick det att backa med en rasande fart i fråga om rehabiliteringskedjan i vintras måste det gå att rätta till detta misstag.
Problemet är att från den 1 juli blir kortaste karenstiden i sjukförsäkringen för egenföretagare sju dagar istället för en dag, medan den fortfarande är en dag för anställda. Och det blir ingen rejäl kompensation på sjukförsäkringsavgiften som motvikt, vilket Företagarna skulle ha kunnat acceptera.
De nya reglerna innebär visserligen att egenföretagare kan välja mellan ett större antal karensdagar än tidigare, 7, 14, 30, 60 eller 90 dagar, men inte 1 eller 3 som tidigare.

Företagarna sa ifrån redan efter att förslaget preciserats vid årsskiftet att vi var emot sjudagarstvånget och framförde att företagare måste kunna välja en kortare karens.
Ska man kunna välja längre karenstid mot lägre avgift måste det vara möjligt att välja riktigt kort karens mot högre avgift, men nej det tog regeringen inte hänsyn till.
Vi protesterade även vid riksdagsbehandlingen, men inte heller de ville lyssna.

Varför är vi då så upprörda? Jo, skälet är att förändringen innebär en försämring generellt för företagandet i små företag som inte är aktiebolag. Det blir särskilt tydligt för den som vill ta steget att gå från en anställning till att bli företagare. När en person går från att vara anställd till att driva en enskild firma kommer denne att inse att som anställd var det en dags karens, men som företagare får man sjukpenning först efter sju dagar.
Sjudagarstvånget försämrar alltså skyddet för dem som redan är egenföretagare och slår direkt mot nyföretagandet. För hur ska man få folk att ta steget och våga starta företag när de vet att de måste vara sjuka i över en vecka för att få sjukpenning när de kunnat få sjukpenning redan andra dagen om de varit kvar som anställda?
Jag frågar mig vilken signal det sänder till den som står i begrepp att egen företagare? Inte är det en positiv signal i alla fall.

Jag vill understryka att det är i de små företagen som ryggraden, tillväxten och stabiliteten i den svenska ekonomin finns! Småföretagen med max 49 anställda har sammantaget ca 1,3 miljoner sysselsatta. Detta är avsevärt mer än storföretagen med fler än 250 anställda, som står för ca 900 000 anställda.
Det är dessutom så att tillväxten i sysselsättning finns i småföretagen. Sedan år 1990 har sysselsättningen i småföretagen ökat med 316 000 personer, att jämföra med 30 000 i alla andra sektorer ihop. Allt pekar dessutom på att småföretagens betydelse kommer att bli ännu större framöver i takt med att strukturomvandlingen tar ytterligare fart.
Småföretagen är också stabilare i kristid, kanske framför allt tack vare deras flexibilitet och anpassningsförmåga. Under krisen år 2008-2009 ökade sysselsättningen i de minsta arbetsställena (1-19 sysselsatta). I samtliga andra storleksklasser minskade sysselsättningen under samma tid.
Mot den bakgrunden är det särskilt olyckligt med regeländringar som försämrar och ger fel signaler till den som vill driva egen verksamhet.
Så vi säger till regeringen; Ge oss valfrihet.

Anna-Stina Nordmark Nilsson, vd i Företagarna, som organiserar 70 000 företagare.

Kommentera!

| | | | |